////////////////////////////////////////
What pornography is really about, ultimately, isn’t sex but death.
- Susan Sontag
L'obscurité
han frågar om jag vill stanna och ta ett bad, men jag vill varken stanna eller bada. jag vill hoppa framför ett tåg. så jag går.
den här texten handlar inte om dig
på ensligt belägna platser ute på landsbygden, i månskenet vid havet där lanternorna i master på osynliga skepp guppar i fjärran, trakter där gröna ögon lyser i mörkret; antingen på grund av delirium, vansinne eller eufori, ställen där Sebastian Flyte skulle ha gömt något värdefullt för att kunna påminna sig själv om hur vackert livet kan vara: poetiska mysterier, föremål som antar obestämda former och stjärnorna som gnistrar i kapp i nord, syd, öst och väst.
det är där jag vill vara.
xXxXXxxXXXxxxXxxx
xXxxXxxXXXxxxXxxx
jag vet något du inte vet att jag vet och det förändrar allt.
post tentan
IBLAND ÄR LIVET SOM ETT UPPSLAG I VICE MAGAZINE, NORRLAND #2
jag kan inte förklara. inte utan att låta banal.
(with ***** around I feel as though I could write anything - sonnets, love poems, limericks, cookbooks, plays, novels, the morning paper..)
en parentes #2
rapport tre. norrland. jag har med nöd och näppe klarat mig förbi två poliskontroller sedan jag kom hit och känner mig övertygad om att du är fiktiv. bland annat. de flesta människor är fiktion. majoriteten av dem är pulp. MAN MÅSTE LEVA SOM OM MAN VORE HUVUDPERSONEN I DEN FRÄMSTA AV ROMANER. annars kan det lika gärna vara. folk förstår inte det när de diktar sina liv. mitt liv har varit en släktkrönika de senaste dagarna. bortglömda släktingar utan gravstenar och andra som dinglar från taknockarna. livsöden som vävs samman. hälften vilja, hälften slump. som rysk roulette, men med oddsen tre/sex istället för ett/sex. det är så jag tänker mig det. livet. en gång skrev jag en novell om en Theodor. han spelade rysk roulette bakom hemliga dörrar på glamourösa klubbar längs franska rivieran. varje gång han tryckte av hade han ett hemlighetsfullt leende på sina läppar. det var som att han hade genomskådat livet. han darrade aldrig på handen. jag skrev aldrig något hem åt honom. han hade bara sin bil. en citroën. självklart var det en olycklig kärlekshistoria som låg bakom hans dödsförakt. han var aldrig en man av folket. du skulle ha hatat Theodor, men jag, jag älskade honom.
hejdå ekeby
jag säger hejdå till osmakliga möbler, gult tegel och griniga grannar och hej till stadsparken tills en gyllene biljett tar mig härifrån. det enda jag kommer sakna är badkarsnätterna med levande ljus och bordeaux. inget annat. inte gardinerna. inte soffan från ikea. inte de blommiga tapeterna. inte köksfläkten eller köksbänken. ingenting.
xXxxXxxXXXxxxXxxx
han såg mot horisonten och hade tankarna någon annanstans.
jag visste inte var jag skulle börja,
för det var inte här
melody
jag har tillbringat hela eftermiddagen i badkaret med ballade de melody nelson på repeat och bedömer härmed att mitt tillstånd bör klassas som ohälsosamt.
opium
xXxXxxxXXXxxxXxXXxxXXXxxx
när jag vaknade en morgon fann jag ett ark i min skrivmaskin. jag hade skrivit om *. titeln löd: om revolutionen.
han talar om en slags inre förändring. säger att han måste rasera allt för att kunna bygga upp igen; samma projekt jag inledde i höstas. för honom har det gått två år och han är inte i närheten av klar. det enda jag vet om honom är att han är precis som jag. han livnär sig på sitt lidande. kanske för att han inte heller kan identifiera någon renare känsla. jag ritar en sluten cirkel med mitt finger i den kalla nattluften och förklarar att jag tror att den största lyckan och olyckan ligger alldeles invid varandra, på toppen av cirkeln, och att det är därför det så ofta slår över från lycka till olycka, varpå han tar min hand och säger att han är glad över att ha träffat mig.
xXxXXXxXxXXxXXXXxxXXxXXxxxXxxXXx
jag sa jag kan se mig själv i dina ögon
du sa jag kan se dig i min säng
mörka hemligheter
Jag skulle vilja skriva något brutalt ärligt, men jag kan inte. Jag önskar att jag skrev under pseudonym och kunde hiva ur mig mitt hjärtas alla sanningar utan någon som helst ansvarighet. Det är så mycket jag önskar att ni visste, men samtidigt skrämmer det mig ibland att ni vet så mycket om mig, medan jag bara ser era anonyma avtryck i besökshistoriken. Men mest av allt är jag glad över att ni tar del av min bikt och följer min resa genom underjorden. Så som Dante hade Vergilius har jag er. Det är något rörande över den moderna världen.
ingenstans
jag minns inte hur vi kommer in på det. plötsligt frågar han mig hur mycket av det jag skriver är fiktion. överdrifter är det ord han väljer. jag frågar honom vad han menar. han svarar flyktigt, säger att han inte riktigt vet, att han bara var nyfiken. jag förklarar att jag skriver om det jag minns, för jag har väl aldrig överdrivit något jag skrivit om dig?
(jag tror det handlar om att kasta sig tillbaka till händelsernas mitt. absorbera akten. låta allt bortom luckras upp i konturerna och falla in i den omgivande dimman. det handlar om att vara den enda som inte upplöses, den som stannar kvar, den som känner. jag vill vara den som minns strimman av havsvatten; hur det kändes då den först sökte sig mellan våra tår och hur den lämnade salta spår på hans läppar. jag vill vara den som inte bryr sig om att resten av världen gömmer sig för mina ögon och faller i glömska. för mina ögon och öron finns den inte. ingenstans. den är förintad, borta utan att ens ha lämnat en sista hälsning efter sig. det handlar om att ge sig hän.)
på radion säger de att vi har nått en gräns
jag vet att de har rätt. det blir uppenbart när jag hör hennes röst. klockan är strax före två när hon ringer mig. hon har en blandning av panik och upprymdhet i rösten (omöjlig att placera), spiller händelseförloppet och frågar vad jag tycker. har jag gjort något fel? jag, som inte längre kan skilja på natt och dag, lugnar henne, säger att det som känns fantastiskt rätt och otroligt fel oftast är precis samma sak. oroa dig inte, det kommer bli bra, jag lovar. hemligheterna sköljer över mig och jag snubblar när de drar tillbaka ut till havs. allt handlar om gränserna. gråzonerna. vem som sagt vad till vem.
några timmar senare sitter jag och * uppkrupna på ett hustak och inväntar soluppgången. ingen av oss förstår hur vi lyckades klättra upp men utsikten är bländande och jag är varm och kall på samma gång. någonstans mellan den söta tobaksdoften och ljusreflektionerna i ån går det sakta upp för mig att jag inte saknar dem alls; gränserna. vad har de någonsin gjort för mig?
istället för att studera har jag:
dina ögon är citroner
xxXXxXXxXxxxXXxxx
Ibland är det något mystiskt och obestämbart över honom, precis som om han vore en symbol eller ett religiöst attribut.
Jag vill tillbe honom.
Avstå från mig själv.
Sarga min kropp
Sätta honom på piedestal
(men bara för att se honom falla).
