warsaw

hur jag längtade hem under de sista veckorna i berlin. att jag önskade att det var jag som satt på S-bahn med mina resväskor, väntades på rätt förbindning, inte veckopendlande mediafolk. de sömnlösa nätterna, insomnian. deras upprörda röster på ovanvåningen och att konstantin sa att han förstod mig. ambivalensen. skulden jag kände över att vara där. att jag hoppades på att aldrig behöva känna den igen. hur den brukade komma krypandes till mig, kände igen den på stakningarna ikväll.

bara femton dagar kvar.

bryter ihop över småsaker
murarskjortan, den skottsrutiga filten över axlarna
hur jag inte förmår att återgälda leendet
ser under lugg, biter mig krampaktigt i överläppen
frihetsberövad och tondöv
lyckas till slut få ur mig ett hej

för henne var aldrig något mer än de tomma gesterna av betydelse.
ihållande poser, meningslösa ord, smicker.
allt jag sköt ifrån mig.

missar allt väsentligt
släpar mig själv och annat genom natten
drar nödlögner, involverar bergman
iscensätter mitt eget liv, andras
inleder sista akten
sätter upp riktlinjer inför uppföljaren

är det bara jag eller känns det här som hämtat ur en annan era?
säg att det är så!
det kan inte vara så.

en av mina hatpersoner flyttar till sthlm i höst. jag vill dö.

jag har tappat räkningen. vet inte längre hur många gånger jag släpat tillhörigheter genom regnet sedan jag kom hit i vintras. nästa gång är det min tur. nio nätter kvar.

eftermiddag med billie. är ensam i våningen för första gången på veckor. jag visste hela tiden att det var grönare på andra sidan. fick rätt. saknar sommarnätterna på verandan. jazz, bris, farmors kakor och lev tolstoj.

jag låter mig drivas till vansinne av xiu xiu på hög volym och översköljs av sentimentalitet, uteblivna champagnefrukostar och regn.

hur vi dansade in gryningen på kgb. kropparna under lenin och solen i den trånga källarlokalen. hur jag startar bråk men undviker stryk. att jag älskar damon besinningslöst tills den ryska nationalsången infinner sig. näsblodet som rinner längs birger jarlsgatan på hemvägen.

ÄR motsatser i ständig konflikt. arrogans vs. ödmjukhet. frenesi vs. apati. självdisciplin vs. låt-gå-attityd. asket vs lyxhora. eskapism vs. socialrealism. elak när jag egentligen vill vara snäll. konstant rädd för att dö.

SER andras misslyckanden som mina egna. aldrig mellan fingrarna. genom andra människor (tror mig göra det i alla fall). sällan varningssignalerna. mig alltid om efter något annat.

HAR svårt för att hantera motgångar.

KAN aldrig släppa taget. inte sluta gråta när jag väl börjar. omöjligen relatera till stora delar av arbetarklassen.

VILL inte vara en del av medelklassen. alltid bort.

hur timothy ringde på porttelefonen och jag hann föreställa mig hundratals gestalter innan jag kommit ner i foajén. att jag tvekade när jag gick över innergården till hans studio. hur lättad jag blev när jag förstod att jag aldrig skulle bli olyckligt kär i honom. tiden som följde då han gav mig en cykel för att jag skulle slippa tunnelbanan. att han sa att det inte går att upptäcka berlin utan cykel. gallerierna han visade mig. middagarna han tog mig på medan hon var bortrest. hur han försökte para ihop mig med sina studenter. magisterstudenten som han nästan lyckades med. hans namn och färgblindhet. middagen då han berättade att ingen kunde förstå hans konst eftersom de aldrig kunde se färgerna på samma sätt. hur pretentiöst jag tyckte det lät. hur förtjust jag blev.

jag har väntat på att få följa rälsen sedan första gången jag lade ögonen på den. särskilt efter jag fick höra om X som rymt hemifrån och cyklat intill den tills polisen hittade honom, lade cykeln i bagageluckan och körde tillbaka till stan. kan se framför mig hur han måste ha trevat med händerna längs de kalla väggarna i tågtunneln där jag tog skydd från regnet. hög puls och ansträngda andetag som ekar. rädslan för att tåget ska komma. kanske att han inte reflekterade över det. kanske var viljan att komma bort allt för stark.

i skrivande stund är mandy på väg hit. köper ben&jerry's phish food på vägen. inga mecs ikväll. bara la vie de boheme och glass. så som det alltid borde vara.

det är verkligen soligt, men jag befinner mig på fel ställe och saknar ambitioner.

jag märker direkt att hon tänker be mig om något, men vill inte ge henne chansen. sättet hon fixerar mig med blicken och tar ansats. jag hann vika undan den här gången. planerar hur jag ska kunna ta mig ut från våningen utan att hon tilltalar mig. ger mig snart av till det enda ställe där jag är säker på att få vara ifred. slängar av eskapism och all förutsägbarhet som tröttar ut mig. ser framför mig hur mitt liv placeras in i den dramaturgiska modellen. hur kurvan pendlar utifrån sinnesstämningar och trissas upp av nya drag, antingen från mig eller övriga karaktärer. beräknar kommande episoder. tar inga risker, snör på mig kängorna snabbt och går.

när det närmar sig ett uppbrott tappar jag alltid kontrollen över mig själv. provpackar. väger. slänger. ångrar. tar tillbaka. viker. borde kunna bli ännu mindre. lättare. överväger. oförmögen att fatta beslut. ordnar kategorier. en för ja. en för nej. och en för kanske som växer sig större. lägger det åt sidan. tröstar mig själv med dåliga beslut. ångrar mig. vill få allt ogjort medan han står lutad mot elementet och känner sig fin.

hans skitiga hår
den uteblivna känsligheten
alkoholvanorna som helt saknar delikatess
den dimmiga blicken
hur kronofogden tog allt
de nattliga försöken
dumheterna vi diktade ihop som tog överhanden
att han har haft mer än trettio år på sig att förbättra sig utan att lyckas

jag är dessutom helt övertygad om att han inte läser böckerna han har i bokhyllan.

hur du blev rånad på tunnelbanan, kön till bageriet där vi köpte baguetter varje morgon, nattliga promenader genom quartier latin, den sliskige grönsakshandlaren, hundskiten, gubben bredvid som klagade på nattliga oljud (min sång, ditt skratt) och hur han med kroppen försökte förklara att han går till jobbet VÄLDIGT tidigt varje morgon helt övertygad om att vi var unga dumma obegåvade svenskar, våra nya bekantskaper på shakespeare &co (särskilt han med den bruna manchesterkavajen som försökte imponera med fjodor d.), lodisen du pekade ut som hade sovit i din säng, hur vi låg utsträckta på marken utanför notre dame och såg oss blinda i natten, dagarna i sartres och de beauvoirs fotspår, dina vänners sluddriga franska, hur alla söta visade sig vara 14 år på 20+ställen, tankarna på rut hillarp, pannkaksdieten, de unga hippa techno-klubbarna som visade sig vara lama, revolutionsromantiken, hemmakvällarna med arte, dina VHS-filmer på hyllan ovanför sängen, hur svartklädda och beräknande fransmännen var och hur jag avgudade dem för det.

somnade jag på jobbet.
fick jag en underlig blick i backspegeln.
råkade jag kasta ur mig mängder av syrliga kommentarer.
kan någon ha framfört klagomål utan att jag fått kännedom om det.
blev jag bespottad och var nära att slå tillbaka reflexmässigt.
kan jag omöjligen hålla någonting tillbaka.
vaknar jag inte om jag somnar.

far ber mig att dröja kvar i telefonen. jag väntar. istället för att fokusera på fotstegen som rör sig bortåt glider min uppmärksamhet till scenen som utspelar sig i köket. hur hon hackar sallad. hur han glider in i köket och kalsongtelevisionen påbörjar sin första sändning. hon släpper kniven. sexuella anspelningar. "ser att du har saknat mig". stadiga grepp. "jag ska få dig att spruta ner hela köket". smackningar. fniss.

själva dödsstöten kommer då jag hör en, inte allt för entusiastiskt, röst säga: "ja, det där lät ju.. kul" i andra telefonen. jag hade inte hört honom komma tillbaka.

följdfrågan kunde omöjligen bli något annat än "hur går det i kollektivet? trivs du bra?"

jag är jävligt less, har nya blåmärken från jobbet, evighetskokar bönor och lyssnar på the smiths. alla mina ägodelar ligger utspridda längs golven i våningen och jag vet två som kommer bli sura.