X
jag borde låsas in på institution. låta läkarvetenskapen förbarma sig över mig. injicera ordning i blodomloppen. skölja ut allt kaos som får mig att lägga femton pix på absolut ingenting, utan att ens märka det. jag känner mig så obeskrivligt enfaldig och kan omöjligen förtjäna att ha pengar.
<3
Adieu Tristesse
Bonjour Tristesse
Farewell Sadness
Hello Sadness
You are inscribed in the lines on the ceiling
You are inscribed in the eyes that I love
You are not poverty absolutely
Since the poorest of lips denounce you
Ah with a smile
Bonjour Tristesse
Love of kind bodies
Power of love
From which kindness rises
Like a bodiless monster
Unattached head
Sadness beautiful face.
myrornas krig
möt mig
möt mig i skymningen, soluppgången eller under den blixtrande gatubelysningen strax efter midnatt. möt mig vid vägkorsningar, gränder eller på mörka barer. möt mig i trappuppgångar, nedsläckta parker eller sköra sommarlandskap. möt mig på broar, längs kullerstensgator eller där doften av salt och olja möts. möt mig med minnen och en glödande cigarett mellan dina ömma fingrar. möt mig.
X
det bränner under huden och du har tandvärk och kan knappt öppna munnen för det gör så ont och han vill prata om världslitteraturen, nietzsche och sig själv. du skruvar på dig och försöker fixera din blick vid honom men dina ögon är allt för uppsvällda av sömntabletter. du väljer att begränsa dig, så du följer hans läppar istället, men de glider ur fokus - skärpan mattas av. du ser honom mitt i en gråzon, ljus strömmar in från alla håll, du kan omöjligen fokusera och konturerna grumlas. det bränner så oerhört och när han förväntar sig en kommentar om slavmentaliteten börjar du hosta nervöst och ursäktar dig, frågar efter badrummet och går. du kan omöjligen stanna. du har inga goda ursäkter, så du försöker inte ens. du bara går. du byter nietzsche mot en nattlig promenad med en flaska vin och ett paket cigaretter som de enda följeslagarna. du följer skogsstigar, går över ängar och hoppar över diken. klockan är två och månen lyser tvekande när du når fram till vattendraget.
Jag minns #26.1
det var sommar och jag låg utsträckt i gräset då du plötsligt skymde solen. jag kisade mot dig medan jag drog efter andan och tog av mig hörlurarna för att höra vad du sa. du sa att du hade sett mig från uteserveringen bredvid och att du ville veta mitt namn. så vi presenterade oss för varandra och jag låtsades som om jag aldrig hade hört ditt namn förut, som om du var lika mycket främling för mig som jag för dig, som om jag aldrig hade dragit mina fingrar genom ditt hår i ett publikhav, som om jag aldrig hade lyssnat på dina sånger på repeat. framförallt sa jag inget om att vi hade bott i berlin samtidigt. jag låtsades som ingenting och du lade dig bredvid mig i gräset, berättade om din familj, vännerna och platserna du älskade och frågade mig om boken som stack upp ur min väska.
- Kommer den sluta lyckligt? frågade du, varpå jag skakade på huvudet och såg på dig med en allvarlig blick.
- Den måste sluta olyckligt, svarade jag, huvudpersonen har visat alla tecken på att vara en undergångare.
- Jag gissar att han är konstnär? skrattade du och satte dig upp i gräset och bad mig att följa med. Det var något du ville visa mig.
<3
Salut, c'est la mort
- Inser du att det är livsfarligt? frågar hon
Jag nickar.
- Värre än rysk roulette och popstjärneförälskelser. Det är din stackars själ som står på spel igen, förstår du det?
Jag gömmer ansiktet bakom en ridå av hårslingor och fingrar och viskar:
- Om fallet blir brutalt, plockar du upp mig då?
- Det vet du att jag gör.
