på radion säger de att vi har nått en gräns
jag vet att de har rätt. det blir uppenbart när jag hör hennes röst. klockan är strax före två när hon ringer mig. hon har en blandning av panik och upprymdhet i rösten (omöjlig att placera), spiller händelseförloppet och frågar vad jag tycker. har jag gjort något fel? jag, som inte längre kan skilja på natt och dag, lugnar henne, säger att det som känns fantastiskt rätt och otroligt fel oftast är precis samma sak. oroa dig inte, det kommer bli bra, jag lovar. hemligheterna sköljer över mig och jag snubblar när de drar tillbaka ut till havs. allt handlar om gränserna. gråzonerna. vem som sagt vad till vem.
några timmar senare sitter jag och * uppkrupna på ett hustak och inväntar soluppgången. ingen av oss förstår hur vi lyckades klättra upp men utsikten är bländande och jag är varm och kall på samma gång. någonstans mellan den söta tobaksdoften och ljusreflektionerna i ån går det sakta upp för mig att jag inte saknar dem alls; gränserna. vad har de någonsin gjort för mig?
