warsaw

 

 

han säger ett två tre du är make-believe.

PANG. du har hennes hår.

 

 

 

det bränner under huden och du har tandvärk och kan knappt öppna munnen för det gör så ont och han vill prata om världslitteraturen, nietzsche och sig själv. du skruvar på dig och försöker fixera din blick vid honom men dina ögon är allt för uppsvällda av sömntabletter. du väljer att begränsa dig, så du följer hans läppar istället, men de glider ur fokus - skärpan mattas av. du ser honom mitt i en gråzon, ljus strömmar in från alla håll, du kan omöjligen fokusera och konturerna grumlas. det bränner så oerhört och när han förväntar sig en kommentar om slavmentaliteten börjar du hosta nervöst och ursäktar dig, frågar efter badrummet och går. du kan omöjligen stanna. du har inga goda ursäkter, så du försöker inte ens. du bara går. du byter nietzsche mot en nattlig promenad med en flaska vin och ett paket cigaretter som de enda följeslagarna. du följer skogsstigar, går över ängar och hoppar över diken. klockan är två och månen lyser tvekande när du når fram till vattendraget.

Mörkret är klart. Genomskinligt. Stjärnor och gatubelysning tränger genom. Kastar oroliga skuggor kring sig. Grannen i sitt fönster. Rökandes. Precis där han ska vara. Någon spelar radio på innergården. Klassisk musik. Det är inte jag. Jag äger ingen radio. Jag äger ingenting. Jag är nöjd och snart på väg härifrån.

 

 

feber, breven jag aldrig vågar sända, Marguerite Duras, lösryckta kapitel om det förbjudna, en adress jag alltid glömmer (Hans Tanks gate), mintpastiller, hedonism, kollektivrum, nattliga meddelanden från * som söker räddningen, Walter Pater, surdegsbröd, Wilde, en massa Erik Satie och Bethooventolkningar av Vladimir Horowitz, sus i öronen som av hav eller tevemaster mitt ute i ingenstans, promenader genom regnet i trasiga espadrillos, kopiösa mängder kaffe och en E som ler och visar de mest poetiska platserna han vet.

Så, jag satt i fönstret med en latte macchiato och läste Anaïs Nin. Regnet öste ner. När jag vände upp blicken och såg ut genom fönstret mötte jag två bekanta ögon. Han satt tillbakalutad vid bordet rakt framför mig och såg mig rätt i ögonen, tände en marlboro och log sitt sneda leende. Med en gång förstod jag vad F.S. Fitzgerald menade med emotional bankruptcy. Något år tidigare hade jag drabbats av ett sting inombords, men nu kände jag ingenting. Absolut ingenting. Jag stirrade på honom med en tom blick, sedan bort. Inte ens bilden av honom vid sitt skrivbord eller hans Beaufort-jacka kunde röra mig nu.

 

 

han är precis som jag, men han vet inte om det än. jag tror att han är rädd. livrädd för att släppa någon nära. rädd för att någon ska komma så pass nära att han blir avslöjad. det måste vara det. han är rädd, och tusentals kilometer bort.

 

 

Du minns hur hon varnade dig, hur hon sa att förälska sig i honom är att förlora sig själv till djävulen.

- Jag är oroad för din själ, viskade hon och såg på dig, länge.

 

Nu sitter du nedsjunken vid bardiskar och dricker vin med främlingar för att sedan gråta över deras axlar innan du beger dig hem via kullerstensbelagda gator under vad som hade kunnat vara en stjärnklar himmel. Du tar omvägar och ropar desperat efter Mephistopheles, men ingen svarar. Du söker överallt - förgäves. Du hittar inte ens tändaren han gav dig.

 

 

i efterhand minns du inte riktigt vad han sa. något om att han inte ville att du skulle skriva brev till honom, inte jobbiga brev i alla fall. något om att han inte ville att du skulle behöva åka ut till havet och se ut över horisonten för hans skull eller på grund av er.

 

- gör inte det, bad han dig och du lovade. men du kunde inte låta bli.