warsaw

i vanliga fall skulle jag ha blivit upprörd, legat orörlig på ett illa valt ställe och varit levande död flera dagar i rad. en tidigare version hade smygrökt kreteks till tonerna av det-deppigaste-du-kan-tänka-dig, stirrat in i ingenting, kommit tillbaka till verkligheten med rödsprängda ögon, skakiga händer och skyllt allt på pollenallergin.

men inte den här gången.

i fantasin ringer jag matteläraren och säger att nej, jag vill inte vara med om det ska vara på det här sättet. jag vill inte vara nervös. det enda jag vill är att ha facit. jag vill ha enkla svar. jag vill veta hur. jag bryr mig inte om varför. jag hatar avgöranden. jag vill att de ska ligga bakom mig i drivor och att allt ska vara precis som det borde. så som jag vill. bara för att.

i verkligheten är jag och anteckningsblocket oskiljaktiga tills döden/torsdagen skiljer oss åt. ungefär som salvador dalí och gala. men när jag trycker kinden mot ekvationerna finns det varken något drömskt eller innerligt över min blick. den är enbart trött.

om att vara ung och hundra på en och samma gång. att bara veta. tända och dra det in i verkligheten. till mitten. ut från konturerna; de där med de skygga skuggestalterna, de som träder fram under migränsviterna, talar fel språk och rör sig ute i periferin. men nej, ingen, inte längre.

Dragspelshuset är lite för bra för att vara sant. Jag menar; Art d’Eco, belägen invid en bäck, kanadensisk ceder, havsutsikt,  mobila delar, öppen planlösning och klanderfritt hantverk. Bara en sån sak att det ligger i glasskogen får mig att vilja flytta in ögonblickligen.

det är så jag minns dig; lite skev, utanför alla tänkbara ramar. din stavning fick alltid något att brista inom mig, för att inte tala om tillfällena då du var uppgiven och hatade allt men fortsatte ändå. jag minns hur du berättade om din ilska mot gud, om nu gud finns tillade du, du ville veta varför allt var så svart, du ville veta hur, men ingen visste, ingen som ville dela med sig i alla fall. du var ambivalent, möjligen en aning berusad, kastade om allting och sa att du egentligen inte hade någon anledning att vara förbannad, för gud, han (ja, du sa han) finns ju varken mer eller mindre än någon annan, och du, du var så jävla ensam och sa att om du träffade gud så skulle du skratta honom i ansiktet, bara för att livet är så meningslöst.

jag undrar om du skrattar nu.

marcuse, kant och jag kommer inte umgås på ett bra tag framöver. det är inte deras fel, det är mitt. ingen av oss kommer känna saknad, bara kolossal lättnad. nu ska jag fira med dungen.

Mörkret

Det var mellan ingenting
Och ingenting, någonting och
Någonting. Ett mörker, i ett
Mörker, substantiellt, jag höll på att
Skära mig ut, snitt för snitt, mjukt mörker
I en odefinierad rumslighet. Ett
Mänskligt mörker som andades, skälvde
Av inre känslor. Vad urskiljdes där?
Det minns jag inte. Det kändes som
Ett beslut. Med övertygelse utförde jag
Friläggelsen. Blundande, lyssnade, behövde inte
Blunda, armbågen sjönk in i mörkrets starka
Stoff. Ett öga av mörker pejlade i mörkret.
Sen tänkte jag, under en sekvens av
Vidöppen vakenhet, att det var en
Befrielse, något som inte behövde gottgöras
Eller försvaras. Jag fortsatte att skära mig
Ut, och mörkret gick inte sönder; det
Växte, anpassade sig och ingick inte pakt
Med någon sorgsenhet eller plåga, det försvarade
Sig, något som nästan uppmuntrade mig.
Mörkret var brett och djupt, ändå hängde det
Mellan något och något, inget och inget.
Dess integritet ägde konturer. Det behöll
Sina konturer, avfärdade dem inte, satte sig
Inte till spjärn mot dem. Ett tillfredsställande
Mörker, inte harmlöst med med huvud och
Botten, följande inälvor, susande omlopp
Av mörkt syre. Ett mörkt mörker, som
Saarikoski skriver. Medan jag skär mig ut
Ur det mörknar ljuset, sväljs av
Mörkrets lugna energiska mun. Det var så nära.
När jag tror att jag har skurit mig loss
Lossnar jag inte alls. Jag sitter i mörkrets
Famn och låter mig trofast vaggas, inte ett
Barn precis, men löst från mången börda.
Och bilder växer fram i mörkret.
De är tydliga, som från ett sommarlov.
De finns där, och mörknar.
Handen mörknar, ordet.
Själva drömmen.

- Willy Granqvist

den första morgonen är alltid den värsta i kollektiv. du vaknar. lyssnar efter ljud. du överväger att gå ut till köket. men varför skulle du göra det? du har ändå inget att äta där. istället smyger du ut till badrummet. du klär på dig. borstar tänderna. undrar vilken hylla du kan ta i badrumsskåpet, men konstaterar att alla är fulla. du går tillbaka till ditt rum. hämtar väskan. snörar på dig skorna ute i hallen. ropar ett tveksamt hejdå utifall någon är vaken, men du får inget svar. så du går.

det är tre veckor kvar till min första dag i bergen och jag önskar, men törs inte hoppas, att kollektivet är som i la chinoise.

schieleljuset har tagit över mina kvarter och jag spiller sonater till alla som kan tänkas passera, för oavsett hur vacker solnedgången är, så finns det inget som kan ta månskenet från drömmaren.

Beethoven – Moonlight Sonata: Adagio Sostenuto
Claude Debussy – Clair De Lune

spenderar natten med deleuze och älskar hur han ser genom filosofins dimmridåer och tappert vadar genom ett hav av bråte för att någonstans långt borta förnimma ett stycke fastland.

"Philosophy is neither contemplation, nor reflection, nor communication, even if it can sometimes believe itself to be one or the other of these because of the capacity of every disciple to engender its own illusions, and to hide itself behind its own particular fog."

idag är jag en hemlig agent eller vad som helst som kan vika undan kulor, besegra alla fienden med list, överleva till slutet och skratta hysterisk och samlat på en och samma gång. det är helt enkelt en väldigt bra dag. det spelar ingen roll att solen skiner våldsamt, för jag tänker inte få migrän.

klättrar över hustak, lyssnar vid öppna fönster, lutar sig mot varma skorstenar, ligger utsträckt på takplattorna och spår i stjärnorna, inväntar morgonsolens rodnad och vet att nu är hjärtat fullt.

Utan Morrissey skulle varken du, jag eller någon annan finnas till. Det är han som håller jorden på plats och väntar vid porten på andra sidan. Om natten kastar han ett svagt skimmer över städerna och håller den vemodige i handen. Helst dör han för mänskligheten framför bussar, men allra mest för din skull, och för att det är så löjligt fint såklart.

Moz

- Fy, vilken störande låt! Kan du byta?
- Men varför då? Det är ju Dylan..
- Och vad hjälper det? BYT!
- ...
- Herregud, man kan ju bli galen för mindre!
- Jag som trodde din generation gillade Bob.
- Även min generation har sina gränser... Apelsinjuice?

Lady Lazarus

I have done it again.
One year in every ten
I manage it----

A sort of walking miracle, my skin
Bright as a Nazi lampshade,
My right foot

A paperweight,
My face a featureless, fine
Jew linen.

Peel off the napkin
0 my enemy.
Do I terrify?----

The nose, the eye pits, the full set of teeth?
The sour breath
Will vanish in a day.

Soon, soon the flesh
The grave cave ate will be
At home on me

And I a smiling woman.
I am only thirty.
And like the cat I have nine times to die.

This is Number Three.
What a trash
To annihilate each decade.

What a million filaments.
The peanut-crunching crowd
Shoves in to see

Them unwrap me hand and foot
The big strip tease.
Gentlemen, ladies

These are my hands
My knees.
I may be skin and bone,

Nevertheless, I am the same, identical woman.
The first time it happened I was ten.
It was an accident.

The second time I meant
To last it out and not come back at all.
I rocked shut

As a seashell.
They had to call and call
And pick the worms off me like sticky pearls.

Dying
Is an art, like everything else,
I do it exceptionally well.

I do it so it feels like hell.
I do it so it feels real.
I guess you could say I've a call.

It's easy enough to do it in a cell.
It's easy enough to do it and stay put.
It's the theatrical

Comeback in broad day
To the same place, the same face, the same brute
Amused shout:

'A miracle!'
That knocks me out.
There is a charge

For the eyeing of my scars, there is a charge
For the hearing of my heart----
It really goes.

And there is a charge, a very large charge
For a word or a touch
Or a bit of blood

Or a piece of my hair or my clothes.
So, so, Herr Doktor.
So, Herr Enemy.

I am your opus,
I am your valuable,
The pure gold baby

That melts to a shriek.
I turn and burn.
Do not think I underestimate your great concern.

Ash, ash ---
You poke and stir.
Flesh, bone, there is nothing there----

A cake of soap,
A wedding ring,
A gold filling.

Herr God, Herr Lucifer
Beware
Beware.

Out of the ash
I rise with my red hair
And I eat men like air.

- Sylvia Plath

Den Wes Anderson-gula våren är här. Tar fem (tabletter) om dan för att kunna vara den riktigt nära. En extrados om kvällen för att kunna ha fönstret på glänt. Två droppar för att hänga kläderna på tork utomhus. Leker martyr med röda ögon och lyssnar på fågelsång för vårens skull. Det är den värd.