warsaw

paul ricoeur skriver att text utplånar förhållandet till världen och ersätter den omgivande verkligheten. ord blir ord för sig själva. mots pour eux-même. han talar om auror. textens aura. han menar att textens aura skymmer världen själv. den bysantinska världen, skriver han, den byzantinska världen är imaginär. imaginaire littéraire; precis som du och jag.

jag vill skriva om kärleken och om dig.

Tonight I can write the saddest lines.

Write, for example, 'The night is starry and the stars are blue and shiver in the distance.'

The night wind revolves in the sky and sings.

Tonight I can write the saddest lines.

I loved her, and sometimes she loved me too.

Through nights like this one I held her in my arms.

I kissed her again and again under the endless sky.

She loved me, sometimes I loved her too.

How could one not have loved her great still eyes.

Tonight I can write the saddest lines.

To think that I do not have her. To feel that I have lost her.

To hear the immense night, still more immense without her.

And the verse falls to the soul like dew to the pasture.

What does it matter that my love could not keep her.

The night is starry and she is not with me.

This is all. In the distance someone is singing. In the distance.

My soul is not satisfied that it has lost her.

My sight tries to find her as though to bring her closer.

My heart looks for her, and she is not with me.

The same night whitening the same trees.

We, of that time, are no longer the same.

I no longer love her, that's certain, but how I loved her.

My voice tried to find the wind to touch her hearing.

Another's. She will be another's. As she was before my kisses.

Her voice, her bright body. Her infinite eyes.

I no longer love her, that's certain, but maybe I love her.

Love is so short, forgetting is so long.

Because through nights like this one I held her in my arms

my soul is not satisfied that it has lost her.

Though this be the last pain that she makes me suffer

and these the last verses that I write for her.

- Pablo Neruda

i natt är det jag mot sömnen, kalla fingertoppar mot utslitna tangenter och Edith Piaf mot tystnaden. endast några få avgörande timmar skiljer mig från morgondagens allvar och jag famlar efter uppenbarelser.

1) Allt handlar om tro eller kanske snarare viljan till tro. Vill man låta sig känna något så känner man det, och vill man sen döda det så dödar man det tids nog. Vill man hänge sig åt hårda, kalla idéer så klarar man det. Det kanske till och med fungerar utmärkt. Man kan förinta både sig själv, ädla idéer och känslor om man bara bestämmer sig.

2) Egentligen handlar allt om historier. Det gäller att berätta en historia så bra att den blir verklig, att leva i den och se till att det blir världens bästa historia och att  A L D R I G   N Å G O N S I N  blinka. så fort man blinkar kommer tvivlet och det är då man inser det absurda: jag kan egentligen inte flyga, och upptäcker fjädrar och vax. när man inser det faller man; kanske ärofullt, men likväl utan hejd.

3) En del av mig har saknat idéen om Henry Winter. Jag blundar alltid för hans Machiavelliska känslokalla sidor och fokuserar på allt som är intagande: perfektionismen, briljansen och asketismen. Samt hur han skapat sig själv genom ren viljestyrka och strävat efter att bli en fulländad platonisk varelse. Jag har saknat Henry Winter och höga ideal.

4) Avlägsna släktingar med årslöner i månadsinkomst, enskilt rum för flygeln och skrumpsjälar ska aldrig bli jag. Det spelar ingen roll. Min Steinway-lacksvarta kista måste vänta ännu ett decennium. Jag kommer aldrig göra karriär. När han för hundra år sedan i en helt annan era stannade upp och sa något i stil med jag ska vara ärlig, den utbildningen skulle enbart göra dig olycklig, du är en allt för känslig natur.. du borde ägna dig åt det du brinner för istället förstod jag att han talade sanning. Jag måste bara påminna mig själv om det. Ofta.

De senaste månaderna har jag känt mig som Marina Lee. Spillt ett När jag ändå sålt min själ till nazisterna, varför inte gå hela vägen? och kastat obekymrade miner kring mig som konfetti. Jag stal stridsplanerna, infiltrerade brittiska expeditionsstyrkan och bidrog till Norges fall. Jag lät nazisterna inta Narvik med glädje, höjde aldrig ögonbrynen då tyskarna invaderade Normandie och tvekade inte inför att inleda en vänskap med Josef Stalin och flera höjdare inom KGB. Jag tvekade aldrig inför någonting. Inte förrän nu.

När jag vaknade i morse insåg jag hur mycket jag saknat St Petersburg, balletten, tesalongerna och doften av rökelse i kyrkan. Jag saknade allt som varit mitt. Framförallt saknade jag det som varit jag och allt som jag hållit kärt men amputerat eftersom det gjort för ont. Jag var rädd och ville förstöra allt för att inte ha något kvar att förlora. Var och varenda övertygelse skulle antingen omprövas eller dö och jag trasade sönder dem alla, men en enda idé lämnade jag orörd; den om kärleken som något rent och skört. Den undkom mitt ursinne. Utan den skulle inget skilja mig från Marina eller de andra.

Det är ett nytt år och jag har förlåtit bolsjevikerna. Mina löften upptar fjorton hektar men jag har bara en enda önskan.