warsaw

Min es-blogg får en total make-over och blir en ny fräsch misärblogg om livet som arbetslös, ehm, arbetssökande i Bergen. Jag tvivlar dock på att det finns någon stad i norden som är trevligare att dagdriva i. Busschaufförer som svär över somliga som inte har lärt sig mynten, bibliotekarier som fnyser över vissa som pratar "dålig norska", mat till priser som skulle få barnen med uppsvällda bukar att gråta av glädje och den härliga fukten som till och med skulle ha trängt igenom tjocksockarna som inte fick plats i min resväska (jag försöker trösta mig med det i alla fall). Det jag försöker säga är att jag mer än någonsin förstår varför Munch målade som han gjorde. Men jag måste erkänna att bergen samtidigt är så där oemotståndligt äckelcharmigt att jag bara vill lägga mig ner och dö alt. skaffa en vindsvåning någonstans.






Norrmännen måste definitivt få cred för sina jazziga gåmän.



Innan jag fortsätter mina klagovals på annat håll vill jag ta tillfället i akt och dela med mig av mina nya lärdomar. För det första: lita aldrig på bemanningsföretag (läs Adecco), packa smartare (bibliotek existerar även utanför sverige) - täcke borde rimligtvis gå före Morrissey-affischer etc och till sist... beatlitteratur och drönarhistorier är underbart - förutsatt att man själv har  pengar och någonstans att bo. Förvisso kan det kännas trösterikt att veta att kerouac periodvis levde tattigare än jag, men å andra sidan dog han ung också.

 

(Även om det har varit totalt dött på bloggen ett bra tag så har jag inte enbart ägnat mig åt navelskådning.)

Jag planerade att teckna Siouxsie i Munchs anda men jag gav mer eller mindre upp och lät det stanna vid kladdversionen.



Dessutom ville jag pimpa Kim Destiny Tate's presentationsfotografi, men det blev inte heller så värst lyckat. Men jag får ursäkta mig med att det var ett av de första försöken med de nya pennorna (som jag förvisso inte förstår mig på än). Jag blev till och med tvungen att lägga till ett skägg för att han inte skulle se allt för sär ut, för att inte tala om bakgrunden..



En liten Serge Gainsbourg med muterade läppar..

Edvard Munch började sin konstnärliga bana som realist men experimenterade redan under de tidiga åren med en stark kontrastverkan, vilken sedan kom att bli ett av hans kännetecken under 1890-talet. Som alla andra modernistiska konstnärer hade han ett komplicerat förhållande till den etablerade konstvärlden och även till konsthistorien. I och med att han gick ifrån den mer traditionella realistiska återgivningen till fördel för den expressiva symbolismen kom han att göra upp med konsthistorien och leta sig fram till ett eget uttryckssätt. Det finns ett känt Munch-citat från år 1890 som lyder "Jag målar inte det jag ser, utan det jag såg." vilket understryker förändringen hans skapande har genomgått. Han kom alltså att låta synintrycken modelleras av hans medvetande innan han målade dem. Ett annat citat från denna tid lyder "...Ett konstverk är naturens motsats. Ett konstverk springer enkom ur människans inre" där Munch återigen tar ställning för de modernistiska konstriktningarna. Det vill säga att det inte är en konstnärs främsta uppgift att avbilda naturen som den är utan att låta det inre sätta sin prägel på verket för att skapa stämningar etcetera.


Stemmen / Sommernatt, år 1893

Det som kännetecknar Munchs verk under 1890-talet är dels hans symbolism, vilken framkommer genom framställningen av människor i konkreta situationer som genom sin allmängiltighet får en viss symbolverkan. Dessutom skulle jag vilja hävda att symbolismen understryks genom kulörerna som frångår naturens färgkaraktär. Något annat som kännetecknar Munch är tillämpningen av den böljande förenklade linjen, vilket talar för att han hämtat viss inspiration från jugendrörelsen. I Munchs 90-tals måleri är det även tydligt att han hämtat inspiration från syntetismen genom Gaugain och Émile Bernard. Detta är tydligt i och med att syntetismens utmärkande drag, det vill säga den sammanhängande konturlinjen och formförenklingen, återfinns i Munch verk. Denna inspiration torde Munch ha hittat under sin Paris vistelse påbörjad år 1889.
För att påvisa de expressionistiska dragen hos Munch väljer jag att tillämpa mig av ett exempel: Madonnan från år 1894-95. I detta verk är den yviga och disharmoniska bakgrunden framträdande, vilket även det kännetecknar Munchs 90-tal. Därtill har kvinnokroppen förvrängts vilket introducerar åskådaren till Munchs invecklade och ångestfyllda förhållningssätt till kvinnan som kommit att prägla många av hans kvinnoskildringar. Symbolverkan i denna bild skulle jag vilja påstå ligger i leken med det bibliska motivet, intensiviteten och figurerna i ramverket. 


Madonnan, år 1894-95

Ytterligare ett drag hos 90-tals verken som är återkommande är motiven. Munch återkommer ständigt till att avbilda människan och att genom sina motiv lyfta fram existentiella frågor. Det mest kända, och kanske tydligaste, exemplet på detta är "Skriet" från år 1893.


Skriet, år 1893

En konstnär där arvet från Munch är tydligt är hos serietecknaren Max Andersson. I sina seriealbum och fristående verk använder han sig av figurförenklingen och svärtan som präglar Munchs grafiska 90-tals verk. Andersson använder sig dessutom ofta av ramverk kring sina serierutor som ofta är utformade med böljande linjer i Munchs anda. Det som skiljer Andersson och Munch åt är att den förstnämnde inte nöjer sig med att enbart förvränga människan i verken utan även besjälar maskiner, byggnader etcetera. Ett av de huvudsakliga dragen som förenar de båda är viljan att återge ett själsligt landskap snarare än ett direkt synintryck och intresset för att med olika medel diskutera existentiella frågor.



I och med att Munch slogs för känslan mot det förnuftsstyrda målandet har han även lyckats bli en förgrundsfigur i det hänseendet. Munch kom att öppna upp konstvärlden för ett friare förhållningssätt till verkligheten vilket är något senare konstnärer har kunnat dra nytta av. Ett exempel på detta är de tyska expressionisterna som var verksamma under tidigt 1900-tal där även arvet från Munch är tydligt.


The Cabinet of Dr. Caligari, år 1920

Min copycat-Munch-teckning målad med akvarellfärg. Jag utgick från Munchs "Ångest" när jag gjorde bakgrunden och applicerade sedan egna figurer.