warsaw

det är torsdag och jag har osynliga fiender bakom tinningarna. ibland tror jag att det är sindhia. en slags själsförmörkelse, minnen, bergmanhästar eller helt enkelt jag.

en porrsurfare i kansas

och en bödel i iran

jag är en skytt i malmö

en hallick i minsk

och en bomb i ramallah

 

 

du skriver att promenera räcker. att du har läst att promenader håller depressioner på avstånd. att trettio minuter är effektivare än prozac. kanske bor jag i fel stad, kanske går jag för långsamt, eller för snabbt, kan hända att min teknik felar eller att mina skor glappar för mycket och på fel ställen. det funkar helt enkelt inte. hur långt ska man egentligen behöva gå bob?

det är trångt, luften kvav och jag kan omöjligen vända. runt omkring tronar kartonger i högar, vittnar om det som en gång var ett tryckeri. klockan slår aderton och hon borstar av den svarta kjolen, lutar sig lätt framåt när han börjar tala, polerar spanskan och fortsätter: vi är här för att diskutera vad som är värt att dö för. vi måste slå fast vilket liv som är värt att leva. vi måste dra gränser. definiera. vi är alla här för att vi tror att en bättre värld är möjlig. det är här det börjar. idag.

 

det är mardrömstisdag 8268 dagar efter undergången och jag följer med. tar trapporna ned och omfamnar alla idoler som ovillkorligen måste dö. skakar alla röda händer och väntar på drömmarna, de som ska rädda mig, de som aldrig skyndar. väntar tillsammans med henry james medan allt annat sakta låter sig slukas.

 

Per Morberg: I highly recommend this place, the kitchen is excellent.

 

Engelsman: Oh, really?

 

Per Morberg: Well, yeah. I ought to know..

 

Engelsman: Why is that? Are you the owner?

 

Per Morberg: No, but I happen to be the most famous chef in Sweden.

 

- Ben Okri

 

 

3/10

det är en i raden av söndagar och jag kommer tillbaka till ett stockholm som jag omöjligen kan besegra. jag är skinnflådd, dåsig av mediciner och har två öppna sår, ett heter indien och det andra: saknad.

 

4/10

det är sent och dörren är låst men vi ser att det lyser därinne. på våra tår ser vi toppar av huvuden försänkta i konversation, det är måndagsmöte och skenet från stearinljus fladdrar. gunder hägg, säger han, det måste vara därifrån namnet glassfabriken kommer, det bara måste. jag tror honom.

 

 

5/10

indien kommer tillbaka till mig och visar sitt tandlösa leende i köpenhamn. heliga kor, krimskrams, tempel och guruer vars blickar räddar liv. en gammal haschtomte säger att resa till indien är som att komma hem varpå jag förklarar att jag inte har något hem; bara en adress. det är skillnad.

 

 

6/10

får en fråga jag omöjligen kan formulera svaret till. det spelar ingen roll hur gärna jag än vill. mina ickespråkliga rum äter upp mig. bokstavligen. det är som om jag aldrig tilldelats ett språk. som om det var något mina föräldrar och skolan glömde.

 

 

7/10

det blir torsdag och elcykeln får hans ögon att lysa. någon berättar om sina klimatkompenserade flygresor och jag lovar högtidligt att från och med nu alltid koka vatten med locket på.

 

 

8/10

ett hastigt avsked; en telefon som ringer och en vän som väntar i röran på centralstationen. fyra timmar senare ligger vi utsträckta på varsin kall sjukhusbrits och konstaterar att det hela är som en dag på stranden bortsett från kylan, gallskriken, den starka belysningen, springet i korridorerna och de metalliska icke-dofterna.

 

 

9/10

fumlar bland jackor och kängor och drömmer mig bort till ett liv där varje dag är som en antikrigssång. en tillvaro vid utkanten av civilisationen där det enda nöjet är att hoppa från bryggor och lyssna på p1 när tristessen slår på.

 

 

10/10

det är natt på allvar och i min fantasi befinner jag mig vid gränskontrollen i tel aviv. jag är omgiven av beväpnade kvinnor och män och på andra sidan ser jag lekande barn. i mitt huvud repeterar jag historien jag förberett i månader, den om hur jag rest till västbanken för att samla material till ett litterärt projekt, men i själva verket är jag onekligen tillbaka i stockholm. sömnlös.