warsaw

imorgon förvandlas mitt liv till en film-noir på allvar. jag blir den olycklige hjältinnan som kör söderut genom snöstorm, hagel och whatever rätt in i fiendens våld. de kommer upptäcka mig några mil bortom gävle. det kommer inte tjäna någonting till att vika av huvudvägen; det är redan för sent. den obligatoriska biljakten följer och vi skyndar genom skymningen. klichén når sin höjdpunkt då en femme fatale skrattande backar ut en långtradare för att blockera vår väg. så mycket besvär för min skull, tänker jag blygt då biljakten upphör och ersätts av en kraftig kollision.

samtliga ondingar får sig lite mer krockvåld än vad de tål och stönar av smärta och besvikelse medan de hoppfullt inväntar eventuella sjuktransporter. eftersom hjältinnan alltid överlever kravlar jag mot alla odds ut genom det som en gång var en ett fönster på passagerarsidan och försvinner bland de karga granstammarna med ett krampaktigt grepp om vad-de-nu-än-var-ute-efter. jag är skottskadad och favoritkoftan är nedkletad med blod, men det gör ingenting tänker jag där jag springer genom snöovädret mot uppsala, fast om det ska vara på det här viset stannar jag hellre hemma nästa gång.

1900 - den minsta av segrar

jag väljer att lita på william faulkner. om det förgångna aldrig är dött och inte ens förgånget så förlorar jag ju egentligen ingenting på att bli äldre. i så fall är tid endast förändring och även om denna förändring till sist dödar oss alla så gör det ingenting, för så länge döden är aktitiv, och ja; inte ens död, så kan väll inte tiden skada någon?

Hannah Arendt har under kvällens lopp genomfört en akut HLR-behandling och lyckats rädda livet på mitt filosofiintresse. Saker och ting ter sig inte fullt så meningslöst som tidigare. Något som däremot irriterar mig är det fokus både antologin och min filosofiprofessor lägger vid hennes kärlekshistorier och personliga relationer till andra kända filosofer då varken hon eller några älskarinnor å andra sidan inte nämns i introduktionerna till deras verk. Med det vill jag inte säga att jag förvånas, snarare tvärtom.

Det finns få författare jag beundrar lika mycket som Julio Cortázar. Han har allt. Verkligen ALLT. Författarnas författare, det är så han kallas, utan att någon invänder. För varför skulle man göra det? Dumt nog äger jag inte ett exemplar av Hoppa hage (fråga mig inte varför), men om jag hade haft den hemma hade jag gärna citerat Oliveira när han bråkar med sitt livs kärlek Maga, trollkvinnan, eller när de diskuterar filosofi, jazz och livet med sitt koola Parisgäng, det vill säga innan Maga försvinner och Oliveira beger sig till Latinamerika för att leta reda på henne. En blandning av love hurts, surrealism, ensam-i-världen och dekonstruktion när den är som allra bäst. Läsaren får dessutom välja kronologi och ett av de två sluten själv.

Cortázar skrev inte bara tegelstenar utan även noveller och kortare berättelser. Den där Lucas är så underfundig att jag inte kan låta bli att knappa in de inledande meningarna ur den första delen: Lucas, hans kamp mot hydran. Det här är självuppgörelse på topp:

"Nu när han håller på att bli gammal inser han att det inte är så lätt att dräpa den. Att vara en hydra är lätt men att dräpa den är inte lätt, för även om enda sättet att dräpa den är att hugga av alla huvuden (sju till nio stycken, enligt författare och djurfabelsamlingar värda att konsultera) måste man lämna kvar åtminstone ett, för hydran är ju Lucas själv, och det han vill är att komma bort från hydran men bli kvar i Lucas, att från att ha varit månghövdad bli enhövdad. Jag skulle bra gärna se hur du hade burit dig åt, säger Lucas avundsjukt till Herkules, som aldrig hade sådana problem med hydran utan bara gav den ett snyggt slag med svärdet och sedan lämnade den som en praktfull fontän med blodet sprutande från sju eller nio ställen. Det är en sak att dräpa hydran men en helt annan att vara den där hydran som en gång i tiden var bara Lucas och skulle vilja bli det igen."

"I cannot be grasped in the here and now, for my dwelling place is as much among the dead, as the yet unborn, slightly closer to the heart of creation than usual, but still not close enough."

- Paul Klee

kan hända att det är hälsosamt att stiga upp så pass tidigt att man får se dagsljuset. det är möjligt att studieresultaten blir ännu bättre av strukturer. kanske att koncentrationsförmågan faktiskt är bättre på morgonen än under nätterna. det kanske finns någon nedärvd sömnrytm, en slags biologisk klocka, som hatar att jag plågar den. det är möjligt. jag opponerar mig inte. kan hända att det som känns bra är dåligt och att alla andra har rätt. jag kanske är en dum minoritet, en karaktärslös ö som turisterna passerar på gott avstånd.

nåväl, imorgon inleder jag mitt nya projekt; jag ska bli en seriös person. ni vet, den sortens människa som stiger upp tidigt om morgonen, äter frukost, matar katten och går till jobbet. jag ska göra allt det där förutom biten där den seriösa personen går till jobbet. istället ska jag bege mig till skolan och inkassera en matematikbok. det är där det roliga börjar. därefter ska jag skaffa en kalender och dela in mina kommande dagar i zoner. en sparsmakad zon för nattsömn, en frikostig matematikzon, en zon för spontanitet på en timme eller två, en skönlitterär zon på tre timmar som på sikt uppslukas av filosofizonen vars spännvidd tillåts variera mellan noll-fem timmar per dag. sen ska jag unna mig själv en god och nyttig middag. seriösa människor äter ordentligt, de tycker särskilt mycket om att unna sig saker. mest för att få använda sig verbet "unna", för det har en sån finess, tycker de seriösa personerna, att unna sig något, det är oklanderligt, impeccable. hädanefter ska jag också unna mig saker, som att sova åtta timmar per natt, varken mer eller mindre. det är vad som förväntas av seriösa människor. annars kan de aldrig bli lyckliga. dagar och veckor kan bli förstörda för mindre.

det hela kommer sluta med att jag utvecklar rutiner; ni känner alla till dem, det är den mekanism som får dagar att bli till år. liv där man ständigt lever i framtiden. den FANTASTISKA framtiden måste jag understryka; för det är väll så framtiden måste se ut på idéstadiet för att man ska stå ut med denna ädla levnadskonst? det är bäst att jag skyndar mig för att hinna med denna underbara framtid, men först måste jag låta strukturerna sålla glädjen från livet - för er skull!

DAVAJ DAVAJ!

- strunta i vad klockan är och hör här; jag har en somnambul på mitt rum. theodor har försatt vincent i trans och ska få honom att hoppa från taket. du kan inte missa det här!

dietrich hade rätt. jag kunde inte missa det.

"Så jag är en hemlig agent och vet inte vem jag arbetar för, får mina instruktioner från vägskyltar, dagstidningar och brottstycken från samtal som jag snappar upp från luften och på samma sätt som en gam sliter tarmarna ur munnen på en annan."

- William S. Burroughs

dagen jag fasat för sedan pratet om latinamerika började är här. det vill säga dagen då jag måste börja planera utflyttningen från villan. i skrivande stund ser mitt rum ut som Rob Gordons lägenhet då han bestämt sig för att omorganisera alla sina vinylskivor. det är illa med andra ord. eftersom jag var tvungen att börja någonstans valde jag att gå igenom alla magasin och fanzines (eller fansin om ni vill) och redan under första hyllmetern kom jag till insikt om att 1. jag är störd som har köpt 2. och sparat alla dessa magasin 3. jag borde damma oftare 4. minst hälften måste bort.

det är med anledning av insikt nr. 4 jag skriver. om det är någon som inte har tillräckligt att läsa, har plats över i sina bokhyllor, är en manisk samlare eller helt enkelt inte vill att alla magasin hamnar i pappersåtervinnigen så hör av dig till mig på ett eller annat sätt (t.ex via [email protected] ).



lite av det som ligger i måste-bort-högen:
i love you. hjälp. galago. BON. dazed&confused. ponton. för att inte tala om x nr rebell röd press yadayada. la musik. mojo. sound affects. groove. odd at large. bang. uncut. star trek. fantasin. NME. base one. ettnollett. rocky. vice (mestadels tyska nr). stick. osv. osv.

(och om det är någon som undrar så är svarta mattor en mycket dålig idé)

bland döda legender och barnmat
invid vårbäcken en dag i april
försjunken i tankar
längs slumpens gator
med sorgsna varitéartister och malaria
bortom en avlägsen korsväg
läsandes poesi
iförd päls utanför teatern
svullen av gråt en timme senare
plågad och mardrömslik
överallt

Jag skulle inte ha något emot att finna den nya uppgraderade versionen av jaget någonstans i Indien (precis som Francis, Peter och Jack) eller längs Camino Francés en stjärnklar sensommarnatt i Pyrenéerna. I Sverige går det omöjligen att röra mig framåt, uppåt eller horisontellt. Endast nedåt och med våldsam fart. Jag är fast med samma karaktär, om än med nya formuleringar och datumnoteringar. En ny jagversion kanske är att hoppas på för mycket. Egentligen räcker det med en rörelse, vilken som helst, så länge den inte för mig tillbaka utan leder till något nytt som gör att jag kan lämna det påbörjade bakom mig.

(I natt slänger jag alla utkast, anteckningar, halvdana pjäser, för att inte tala om genenta poem, och börjar om på nytt.)

Nu har jag läst Heidegger till vanvett utan att ha kommit fram till någonting. Ju mer jag läser desto otydligare blir det vad han vill säga. Hur kan man skriva så mycket utan att få något sagt? Varje gång jag tror att jag har förstått och möter hans stirrande blick vänder han sig plötsligt bort från mig och jag blir tvungen att ta två steg tillbaka, ibland tre. För att göra saken värre läser jag Brideshead Revisited vid sidan av Being and Time. Heideggers sluddriga teorier om Varat kan omöjligen mäta sid med Anthony Blanche då han reciterar T.S Eliot med megafon från balkongen:

I Tiresias have foresuffered all
Enacted on this same d-divan or b-bed;
I who have sat by Thebes below the wall
And walked among the l-l-lowest of the dead.

Åh, varför kan inte filosofin drabba mig lika hårt som Sebastian Flytes öde? Om man nödvändigtvis måste skriva otydligt, så varför inte göra det vackert; som Nietzsche? Lite poesi har väll aldrig skadat någon?

I wish I were a Warhol silk screen
Hanging on the wall
Or little Joe or maybe Lou
I'd love to be them all
All New York city's broken hearts
And secrets would be mine
I'd put you on a movie reel
And that would be just fine

- Ian Curtis

I skrivande stund är Martin Heidegger min värsta fiende, alla kategorier.

Sartre skriver ”I själva verket är det inte en enda av våra handlingar som inte, på samma gång som den skapar den människa vi vill vara, också skapar en bild av människan sådan som vi anser att hon bör vara.”  och vidare ”Om jag är arbetare och väljer att tillhöra en kristen sammanslutning hellre än att bli kommunist och om jag genom detta medlemskap vill visa att resignation egentligen är den bästa lösningen på människans problem, att människans rike icke är av denna jord, så förpliktar jag inte bara mig själv till något: jag resignerar å allas vägnar, och min åtgärd berör följaktligen hela mänskligheten.”

Följaktligen har jag burit mig hemskt illa åt och är en skam för mänskligheten. Jag har dragit ner er alla i skiten och det ber jag om ursäkt för. Hädanefter ska jag leva mer fördömligt.