Jag vill ha mer



Jag tycker om att vara här. Knastrande radiomaster, mardrömsmanuskript, Frödings grav, kranar som droppar, en slags hymn som vibrerar i bakgrunden, människor som lutar sig ut från balkongerna och flickor som läser modemagasin och bestämmer sig för att bli kända... Vissnande blommor och konstnärssjälar, uppenbara kommunikationssvårigheter, spel och jag-tar-det-tillbaka: jag gillar det bara för att det är absurt.

Jag vill ha mer.

Samtal #1

 

 

- Känner inte du också dig rädd för att folk ska tycka att du är världens psyko?

- Jo, det är klart..

- Jag undrar när jag blev Woody Allen..

- När?

- Ja, eller hur det kunde hända.

- Jag tror det har att göra med böckerna du läser.

- Menar du det?

- Ja, jag kände att jag förstod dig bättre efter att ha sett uppsättningen av Anna Karenina i påskas. Det var först då jag förstod hur det är att gå genom världen och känna så mycket. Jag kände igen gesterna, replikerna och deras synsätt. Framförallt älskade jag hur Anna alltid bär med sig en flaska morfin utifall att hon skulle få nog av livet.

- Jag gillar när hon kastar sig ut framför ett tåg och dör.

- Ja, det är något magiskt över det.

 


Världen rubbades och vi hamnade här #1

- Stolthet är en synd..

- Sluta, ge mig nycklarna!

- Säg det! Annars tvingar jag dig..

 

Livet är som en gammal strömbrytare. Den gnistrar, slår på och sedan av, precis som om vi aldrig hade funnits eller betytt något för någon. Världen är en fantastiskt absurd och meningslös plats. Det finns inte så mycket utrymme för att vara annat än banal.

 

Enbenta fåglar. TBC. Schizofreni, tablettöverdoser och alkohol. Köttsliga förströelser. Köpcenter. Meningslösa fraser. Börsmäklare. Modemagasin. Kåkstäder. Kokain. Hjärtan kalla som månen. Musikhatande pianister som enbart spelar för att ha råd att köpa canvas och oljefärger.

 

Om världen ändå kunde stanna upp och göra rätt för en gångs skull. (Om ändå * kunde stanna upp..)

 

Hon hade pratat om Italien. Bologna. Genova. Rivieran. Rom. Det spelade ingen roll hur mycket hon än lindade in det. Jag ville skrika rätt ut, men mumlade istället att jag skulle se efter i min kalender. Det var inte hennes fel. Det ÄR inte hennes fel. Det är jag och mina fantasifoster. Mina tänk om och kanske.

 

Det var natt när jag körde dit. Jag kände mig tvungen. Kanske för att legitimera min nedstämdhet. Kanske för att det var min sista chans att ta farväl. Jag tror att alla når en punkt då de inser att det är ohållbart att livnära sig på minnen och drömmar. Det var precis där jag befann mig när jag satte mig i bilen. I Punkten.

 

Det var inget romantiskt dekadent över det hela. Det var bara den klibbiga nattluften och mina flämtande lungor i den svarta ogenomträngliga slöjan bortom gatubelysningen. Mitt hjärta överröstade musiken när jag kom fram. Gatan var precis lika stilla som jag mindes den och det lyste i det som varit hans arbetsrum. Ett rött sken. Han skulle ha hatat det.

 

Om jag ändå hade varit som William Faulkner. Då hade jag omringat det förflutna, integrerat det i nuet och aldrig behövt släppa taget. Men jag är inte William Faulkner. Från och med nu gömmer jag sena nätter, hemliga kojor, den första kärleken, äppelträd, M vid pianot, drömmar, kafferep, S som lyfter mig som en docka, förtroliga samtal, knarrande trappsteg, doften av gamla böcker, skattjakter, såret P lämnade kring min vänstra handled, rosenrabatterna, första dagarna med K, smådjursbegravningarna och vattenkrigen.

 

Allt ska jag förvara i mitt sagoslott. Ni kan söka mig där om ni vill.


Om kärlek #1


Åh Serge

 

Serge sitter i baksätet och leker med en revolver. Han är full och orakad. Skjortan är uppknäppt. Håret i en enda röra. Chauffören ber honom att lägga revolvern åt sidan och sluta, säger att han borde vänta med det där tills de lämnat stranden, bilen guppar så. För du vill väl inte att den ska trycka av? frågar han Serge som ler hånfullt tillbaka och berättar om sin flickvän och regissören utan minsta ansats till att ta undan vapnet. Jag måste spara kulorna. Om han rör min flickvän kommer jag skjuta dem båda, och till sist - mig själv.


IBLAND ÄR LIVET SOM ETT UPPSLAG I VICE MAGAZINE, BARCELONA #1

† dimma † PET-flaskor † rastaflätor † kärlek
† peruk #1 † skägg † diadem † vita tänder
† mordvapen † dubbelfödelsedag † fina örhängen (fast de syns inte riktigt)
† en ung debutant † DO NOTs
† posörer + norrlänning x1 göteborgare x1
† reggaehopp från malmö † stickat † profil x2
† miljöpartister † svarta bågar † truckerkeps † rutig skjorta
† tunga † keps † konstig min #1
† konstig min #2 † om att vara glad † randigt † göteborgare
† blondiner † peruk #2
† allvarlig profil † göteborgare † skägg

Här börjar ett nytt liv #2


Jag kan inte minnas när jag såg så här mycket av din hud och dina bröst senast, säger hon och lägger sig till rätta i solen. Inte sedan den där lunchrasten under gymnasiet då du drog av dig tröjan och ritade ett gigantisk foster på magen. Du sa att du hatade barn men att du ville vänja dig vid tanken eller nått. Inte sedan dess. Du var ju inte direkt den som var med på gympan.

om att komma hem igen #2

 

klockan var strax före halv sju när hon ringde och frågade var jag höll hus. jag var försenad utan att riktigt veta varför, så jag packade picknickmaten, skyndade mig dit och förklarade för dem att jag kände för att göra något riktigt dumt. vad som helst. så länge det inte satte sig på lungorna.

 

de var game. jag var en youth lagoon sång.

 

M ringde. jag var allt för upptagen med att låta normal för att faktiskt höra på vad hon sa. jag minns att jag tänkte på hennes röda kimono; den hon hade på sig morgonen då jag försökte trösta henne. samma kimono som jag hasade runt i veckorna då S var i St. Petersburg och jag hade isolerat mig i hans vindsvåning. det måste ha varit i slutet av november. P var där. han var som en aforism fast baklänges. spillde landsbygdsromantik och poesi. jag minns saker han sa och hur jag ville hålla hans hand, precis som förut. jag minns nätterna då jag egentligen borde ha arbetat med min uppsats men istället lyssnade på tom waits och pratade med J. hon förstod alltid precis vad jag menade. hon var också där och sa att det ibland är okej att röka under köksfläkten och dricka vin ur berså. kanske rent utav nödvändigt.

 

några timmar senare står vi uppradade framför spegeln på toaletten. någon borstar sitt hår. en annan målar läpparna mörkröda. jag ser tunn och hög ut i hennes transparenta blus, munnen smakar tjära och artärerna känns igentäppta, men jag ler, för det är precis som jag minns det. min typ av skärseld; lika skitig som november iförd vita spetsar och med bukowski i hjärtat. doften av blod, svett och tung parfym.


en parentes.

 

 

är det inte ironiskt? en vecka efter att jag hade bestämt mig för att sluta fly var jag på väg till flygplatsen igen. jag vet inte hur man gör. hur man stannar. varje gång det inte finns några ursäkter. de gånger då jag varken kan ursäkta * för mig själv eller andra. då måste jag. mina fantasifoster vill tro att det hjälper, men det gör det inte. jag fick näsblod då * kom på tals, trots att jag var flera tusen mil bort. jag är precis som kafka, viskade jag genom mörkret, olycklig och med blod i snusnäsduken. hon bad mig att sluta. sa att det inte var så farligt. att jag och kafka inte riktigt var samma sak. nej, han vågade ju till skillnad från mig posta sina brev till milena.


PARIS MON AMOUR


det är natt och eiffeltornet lyser upp skyn. de andra sover. bara jag och en prettoparisien i vitt linne är vakna. han vänder sitt skäggiga ansikte mot det tomma blå och blåser ut cigarettröken innan han fimpar, tänder en ny. lucky strikes, för layouten och den goda smakens skull. herregud. jag är flera veckor bort och ett stenkast från Marcel Prousts grav, men kan ändå inte låta bli att tänka på brevet. min sista hälsning. rubriken skulle vara kort och rakt på sak. till den ende skulle den lyda. sen skulle jag förklara allt. jag skulle formulera det outtalade. vara så där farligt självutlämnande som knappt känns okej på film. jag skulle spilla ord som om det här vore min sista söndag och jag aldrig någonsin skulle behöva möta en endaste blick igen. inget skulle undkomma min febriga penna. jag skulle berätta om allt jag övervägde att göra bara för att det skulle göra lika ont i dig som i mig.

xxXxXxXXXXxxx

 

paris drabbar mig som en sjukdom. jag yrar och skulle inte kunna vrida mig ur dess grepp även om jag så hade velat. vi skickar litervis med dikt från ett postkontor i utkanten av stan och spelar piano för britter och en ensam japan. vi letar efter kvinnan som aldrig är där och mina ögon flimrar av någon slags feber, eller är det sentimentalitet?


ARTE CONTEMPORANEO

jag flyr våren med alla sina upp- och nedgångar, sina fram och tillbaka, sin ambivalens och tveksamhet. här kan jag hoppas även om våren därhemma tvekar, varken snön eller de piskande regnskurarna kan nå och skymma mina drömmar nu. finner tillfälliga lösnigar och tillflyktsorter. gömmer mig bland myror i svartvitt och kvinnobröst. bekantar mig med museivärdar för att komma närmare konsten och få tiden att gå. jag ser honom genom fönstret på tredje våningen. i skuggan. han hade fört mig dit, kastat ett aprés, ici? varpå jag hade nickat och lett förstrött. istället för att ha slängt ett effektfullt NEJ till svar letade jag ursäkter i en picasso och hoppades att han skulle tröttna på att vänta alternativt brinna upp i solen.

EXIT




han forstar inte ett ord jag sager och viftar till sig min mobil, fragar om jag pratar spanska varpa jag skakar pa huvudet. han suckar och hojer bade musiken och hastigheten in mot stan. medan vi passerar lonely streetlights och revolutionara buskap inristade pa murvaggar tanker jag pa allt jag glomt hemma. tandborste. tandkram. handduk. harborste. (jag skulle kunna fortsatta i evigheter.) nar jag sluter ogonen ar * hos mig igen, fast besluten att gora mig fri fixerar jag blicken rakt framfor mig. skakar bort bilden pa nathinnan.

 

han slapper av mig vid en huvudgata och pekar mot en trappa som klattrar uppat bland neonljus, salongsberusade hippies, horor och gatukatter, sedan later han handen gora en snabb rorelse at hoger, darpa till vanster, tva fingrar aker upp (eller var det tre?), sedan for han handen till hoger igen innan han mumlar nagot obestambart och stracker upp pekfingret, stanger dorren och kor darifran.

 

aventyret hade borjat.



ett:tvånoll



Jag ville förstöra något vackert.
I morgon gör jag det på allvar och på torsdag försvinner jag härifrån.
Jag vill skriva brev till er alla från okända platser!

Be mig om kärlek. Tårar. Kvidande. Bulimi.
Stoppa min hand innanför era byxor.
Ge mig mjuka händer. Parfym. Skäggiga bröst.
Låt mig lära er allt om vansinne och kyssa era fingrar.
Jag skjutsar er genom blixtrande tunnlar och åsknedslag.
Slukar gröna drycker om ni bjuder.
Drick mig. Dränk mig. Ryck mig loss!
Förför mig. Begrav mig.
Gör vad ni vill så länge jag kan nå er!

Skicka en adress så ger jag så mycket av mig själv som distansen och posten tillåter.
erikahammargren@hotmail.com

<3



I’ve dreamed of you so much you’re losing your reality. Is there still time to reach that living body and kiss on that mouth the birth of the voice that’s dear to me? I’ve dreamed of you so much that my arms, used to crossing on my chest as I hug your shadow, couldn’t fold themselves around the shape of your body, maybe. And faced with the actual appearance of what’s haunted me and ruled me for days and years, I would probably turn into a shadow. O what a sentimental pair of scales. I’ve dreamed of you so much there’s probably no more time for me to wake up. I sleep standing up, my body exposed to all the appearances of life and love and you, the only thing that counts for me today. I’d probably reach for the first lips and face that came along, than your face and your lips. I’ve dreamed of you so much, walked so much, talked, slept with your phantom that maybe there’s nothing left for me to do but be a phantom among the phantoms and a hundred times more shadow than the shadow that strolls and will go on strolling cheerfully over the sundial of your life.


- Robert Desnos


Jag minns #22


hur jag gick hem längs Karlavägen. Det var natt och jag grät. Jag minns hur jag tänkte desperata tankar, som att varje byggnad som skiljde dig från mig också förenade oss; för att vi var i samma stad, och att det måste betyda någonting. Det om något.

Istället för att gå hem vände jag om och gick ut till havet. Jag vet inte hur länge jag satt på kajkanten och såg ut över det kluckande svarta bläcket. Någon talade till mig, men jag minns varken frågan eller mitt svar. Det enda jag minns var att han var du enda tills han kom för nära och blev sig själv. Jag hade slutat gråta, men insåg att jag var en masochist som gått hit. Inget var så du som havet.

Om framtiden #1



Jag kommer stå i en telefonhytt i det sjätte distriktet. Regnet kommer sila ner och det måste vara natt för tomma taxibilar cirkulerar och horornas läppar är röda som öppna sår. Med luren krampaktigt mellan örat och axeln kommer jag slänga ner mina sista euros i myntinkastets gap och snabbt slå hans nummer för att inte hinna att ångra mig. Först kommer jag höra ett brus. Sedan kommer signalerna tränga genom etern. Mitt hjärta kommer försöka slå sin väg ut ur mitt bröst och min röst svika mig när det väl gäller. Men det kan inte hjälpas. Den här gången tänker jag inte lägga på. Jag kommer tillåta mig själv en sista akt av förnedring. Det kommer vara på riktigt; nästan som om jag hade fattat ett beslut.

RSS 2.0