warsaw

hur jag gick hem längs Karlavägen. Det var natt och jag grät. Jag minns hur jag tänkte desperata tankar, som att varje byggnad som skiljde dig från mig också förenade oss; för att vi var i samma stad, och att det måste betyda någonting. Det om något.

Istället för att gå hem vände jag om och gick ut till havet. Jag vet inte hur länge jag satt på kajkanten och såg ut över det kluckande svarta bläcket. Någon talade till mig, men jag minns varken frågan eller mitt svar. Det enda jag minns var att han var du enda tills han kom för nära och blev sig själv. Jag hade slutat gråta, men insåg att jag var en masochist som gått hit. Inget var så du som havet.