Världen rubbades och vi hamnade här #1

- Stolthet är en synd..

- Sluta, ge mig nycklarna!

- Säg det! Annars tvingar jag dig..

 

Livet är som en gammal strömbrytare. Den gnistrar, slår på och sedan av, precis som om vi aldrig hade funnits eller betytt något för någon. Världen är en fantastiskt absurd och meningslös plats. Det finns inte så mycket utrymme för att vara annat än banal.

 

Enbenta fåglar. TBC. Schizofreni, tablettöverdoser och alkohol. Köttsliga förströelser. Köpcenter. Meningslösa fraser. Börsmäklare. Modemagasin. Kåkstäder. Kokain. Hjärtan kalla som månen. Musikhatande pianister som enbart spelar för att ha råd att köpa canvas och oljefärger.

 

Om världen ändå kunde stanna upp och göra rätt för en gångs skull. (Om ändå * kunde stanna upp..)

 

Hon hade pratat om Italien. Bologna. Genova. Rivieran. Rom. Det spelade ingen roll hur mycket hon än lindade in det. Jag ville skrika rätt ut, men mumlade istället att jag skulle se efter i min kalender. Det var inte hennes fel. Det ÄR inte hennes fel. Det är jag och mina fantasifoster. Mina tänk om och kanske.

 

Det var natt när jag körde dit. Jag kände mig tvungen. Kanske för att legitimera min nedstämdhet. Kanske för att det var min sista chans att ta farväl. Jag tror att alla når en punkt då de inser att det är ohållbart att livnära sig på minnen och drömmar. Det var precis där jag befann mig när jag satte mig i bilen. I Punkten.

 

Det var inget romantiskt dekadent över det hela. Det var bara den klibbiga nattluften och mina flämtande lungor i den svarta ogenomträngliga slöjan bortom gatubelysningen. Mitt hjärta överröstade musiken när jag kom fram. Gatan var precis lika stilla som jag mindes den och det lyste i det som varit hans arbetsrum. Ett rött sken. Han skulle ha hatat det.

 

Om jag ändå hade varit som William Faulkner. Då hade jag omringat det förflutna, integrerat det i nuet och aldrig behövt släppa taget. Men jag är inte William Faulkner. Från och med nu gömmer jag sena nätter, hemliga kojor, den första kärleken, äppelträd, M vid pianot, drömmar, kafferep, S som lyfter mig som en docka, förtroliga samtal, knarrande trappsteg, doften av gamla böcker, skattjakter, såret P lämnade kring min vänstra handled, rosenrabatterna, första dagarna med K, smådjursbegravningarna och vattenkrigen.

 

Allt ska jag förvara i mitt sagoslott. Ni kan söka mig där om ni vill.


Kommentarer
Postat av: e.s.o

e, jag vet inte vad jag ska säga, kan sammanfatta det med att dina texter får mig att känna väldigt mycket. särskilt denna. ta tag i att gottgöra arnö för små missar om du inte redan gjort det, snälla, för du ska dit och vidare. xoxo. är stolt över att få känna dig.

2011-04-24 @ 11:53:11
Postat av: e.

vad glad jag blir att läsa din kommentar! jag ska försöka samla mig och höra av mig till dem till veckan. xoxo

2011-04-25 @ 00:10:54

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0