om att komma hem igen #2

 

klockan var strax före halv sju när hon ringde och frågade var jag höll hus. jag var försenad utan att riktigt veta varför, så jag packade picknickmaten, skyndade mig dit och förklarade för dem att jag kände för att göra något riktigt dumt. vad som helst. så länge det inte satte sig på lungorna.

 

de var game. jag var en youth lagoon sång.

 

M ringde. jag var allt för upptagen med att låta normal för att faktiskt höra på vad hon sa. jag minns att jag tänkte på hennes röda kimono; den hon hade på sig morgonen då jag försökte trösta henne. samma kimono som jag hasade runt i veckorna då S var i St. Petersburg och jag hade isolerat mig i hans vindsvåning. det måste ha varit i slutet av november. P var där. han var som en aforism fast baklänges. spillde landsbygdsromantik och poesi. jag minns saker han sa och hur jag ville hålla hans hand, precis som förut. jag minns nätterna då jag egentligen borde ha arbetat med min uppsats men istället lyssnade på tom waits och pratade med J. hon förstod alltid precis vad jag menade. hon var också där och sa att det ibland är okej att röka under köksfläkten och dricka vin ur berså. kanske rent utav nödvändigt.

 

några timmar senare står vi uppradade framför spegeln på toaletten. någon borstar sitt hår. en annan målar läpparna mörkröda. jag ser tunn och hög ut i hennes transparenta blus, munnen smakar tjära och artärerna känns igentäppta, men jag ler, för det är precis som jag minns det. min typ av skärseld; lika skitig som november iförd vita spetsar och med bukowski i hjärtat. doften av blod, svett och tung parfym.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0