warsaw

det är natt och eiffeltornet lyser upp skyn. de andra sover. bara jag och en prettoparisien i vitt linne är vakna. han vänder sitt skäggiga ansikte mot det tomma blå och blåser ut cigarettröken innan han fimpar, tänder en ny. lucky strikes, för layouten och den goda smakens skull. herregud. jag är flera veckor bort och ett stenkast från Marcel Prousts grav, men kan ändå inte låta bli att tänka på brevet. min sista hälsning. rubriken skulle vara kort och rakt på sak. till den ende skulle den lyda. sen skulle jag förklara allt. jag skulle formulera det outtalade. vara så där farligt självutlämnande som knappt känns okej på film. jag skulle spilla ord som om det här vore min sista söndag och jag aldrig någonsin skulle behöva möta en endaste blick igen. inget skulle undkomma min febriga penna. jag skulle berätta om allt jag övervägde att göra bara för att det skulle göra lika ont i dig som i mig.