LIVET ÄR SÅNT SOM HÄNDER OSS ALLA #4

det var en tidig morgon då jag ringde honom. jag frågade hur det stod till och om han skulle stanna kvar, men han satt redan på tåget utan en tanke på att höra av sig. han hade inte hunnit sa han, glömt tänkte jag och frågade om han hade sagt något till henne. det hade han inte. jag påminde honom om hennes franska nerver. dem mindes han i alla fall och bad mig att ringa henne efter att han kommit fram. dem måste vi skona sa han, men vem skonar mig?

 

det är fortfarande ingen ordning.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0