VARJE FLYKT - EN ÅTERVÄNDO.
det är den sista onsdagen i mars och jag ser allt tydligare nu. B hörde av sig för första gången sedan min födelsedag.
(om jag sluter ögonen kommer han tillbaka till mig.)
det är november. vi befinner oss i en våning på kungsholmen. det är fest och skymningen har sedan länge tätnat till mörker. B står i en halvcirkel, i mitten, omgiven av allvarliga studenter. han är den enda som ler. de konverserar stilla medan jag får berättelser från palestina portionerade i mitt vänstra öra. jag hör honom diskutera thoreau. han är i sitt esse, utom räckhåll, bortom allt vad brustna hjärtan heter. hon skulle se honom nu. någon byter skiva och spelar ett ensamt beat med allen ginsbergs stämma stötvis i bakgrunden. han dyker upp bakom mig, lägger handen på min axel, skrattar och säger att han aldrig träffat någon som dricker rosévin lika långsamt som jag varpå jag ger honom mitt vinglas och svarar att jag aldrig träffat någon som hatar att dansa lika mycket som han.
Well, I have to distinguish myself, don't I?
när vi talas vid berättar han om hur han mötte kärleken i en gammal östeuropeisk industristad och köpte en enkel flygbiljett till henne. han berättar om hur ont kärleken gör, hur den får honom att självmedicinera och ligga vaken på nätterna i ren och skär ångest, sedan ursäktar han sig och säger att han knappast behöver upplysa mig om hur det känns. säger att han vet att jag vet. han har sett det. han såg det i det gröna skimret på marie laveau. han såg det i min sömnlösa blick. mest av allt såg han det varje gång telefonen ringde. men den här gången är det inte jag. det är B. det är B:s skakande händer, nikotingula fingrar och hjärtklappning. det är B:s tala eller tiga, stanna eller göra sig fri. det är B.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Definition of CHASM
1: a deep cleft in the surface of a planet (as the earth): gorge
2: a marked division, separation, or difference
Synonyms: abysm, abyss, deep, gulf, ocean
I'm not a hedonist, I'm a sinner.
det var eftermiddag och jag hade precis börjat klä om då det ringde på dörren. jag ville inte öppna, men jag kände mig övertygad om att det var grannen och att hon ändå visste att jag var där - så jag öppnade ändå, men det var inte hon. istället stod jag iförd en tunika över naken hud framför två missionärer. de frågade mig om jag var redo att möta Gud men jag tvekade, sa inte idag, men kanske en annan gång och försökte stänga dörren. det hjälpte inte. de kastade en nyfiken blick på sugmärket han hade lämnat efter sig på min hals, som numera skiftade i svart och blått, och berättade med eftertryck att Gud älskar alla sina barn, urskillningslöst, och att den som söker förlåtelse ska få den. de fick mig att minnas mitt gamla jag som svärmade för katolicismen, mystiken och upprepade det Sebastian Flyte sa som ett inre mantra:
I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner.
drömmarna om pilgrimsleder kom tillbaka till mig som gamla vänner och fick mig att ge dem mitt nummer. jag antar att en del av mig var nyfiken på om de skulle kunna få mig att känna det jag kände den där soliga förmiddagen i Bergen som jag sedan tvivlat på hundra gånger om sedan dess eller den där fascinationen och förundran som Graham Greenes Slutet på historien väckte i mig. ni vet, känslan av att det är själva avsaknaden av mysterium som gör att livet känns tomt ibland. å andra sidan är det bara svar de kan erbjuda mig, när jag i själva verket är intresserad av färden; sökandet efter mening som i sig själv blir till en strävan efter att frigöra sig från sina mål och istället bara vara mottaglig; för livet självt kanske.
xXxxXXxxXxx
Vi är vakna in på småtimmarna, dricker te och kollar på Aljazeera. Bilder från Tibet och Syrien flackar förbi medan S. berättar om hur hans flickvän knäckte näsbenet på sin fd. mans nya bimbotjej i en hiss i centrala St Petersburg och hur hennes lägenhet sedan stormades av den fd. mannen och män beväpnade med kalashnikovs. Han beskriver den yviga diskussionen han fått återberättad för sig, hur hon till sist lyckades snacka sig ut situationen och hur stolt hennes farbror, den fd. KGB-översten, blev när han fick höra om bimbons krossade näsben och sjukhusvistelse. Man måste sätta familjeäran främst, menade han och tycktes för en stund glömma bort sina skandalösa kärleksaffärer som skakat både familjen och partiet. Fler bilder flimrar förbi. En ung maoist intervjuas. Bombdåd - Israel - offret identifierat: brittisk kvinna. Bilar dånar förbi i bakgrunden och en skäggig skådespelare förklarar revolutionen men jag förlorar intresset när S. sträcker sig efter tekoppen och börjar tala om Bolaño, 2666, underjordiska författare och drogkarteller.
Han fick mig osökt att tänka på Mexico och meskalin, men mest av allt försökte jag fortfarande föreställa mig hur någon, så djupt försjunken i österländsk filosofi och meditation som N., kan brusa upp till den grad att hon klipper till en bimbo i en hiss. Jag kunde inte bestämma mig för om det var en svaghet eller en styrka hos henne, men till sist beslutade jag mig för att det måste vara en styrka. Jag tänkte att hon i alla fall hade vågat känna något annat än likgiltighet och på hur många andra professorer som förmodligen skulle må bra av att ge någon stryk (eller att vakna upp blodig på sjukhuset). Sedan tänkte jag på katolska kyrkan - och meskalin, igen.
(Jag undrar vad han tänkte på.)
KOOL THING #19 - Alexander Ebert
Jag minns #21
veckan som vampyr. jag minns hur vi klev in och ut ur taxibilar och hur han övertalade chaufförerna att köra ikapp med våra vänner. jag minns hur gatubelysningen gnistrade förbi i mörkret och hur de kastade grimaser och skrattande hyttade med cavaflaskorna genom fönstren när vi svischade förbi. jag minns revolutionären från Åhus som svor på att aldrig återvända till Sverige och Stockholmskrögaren som försökte förklara för oss hur det känns att få ett brev på posten som får en att förstå att man förlorat allt - verkligen allt.
jag minns hur telefonen ringde och han sa att hans man var på väg, men att han alltid brukade vara sen (precis som i en velvet underground sång). jag minns pocketupplagan av the great mr gatsby, kreditkorten och hur de fick något frånvarande i blicken. jag minns jimi hendrix på väggen och revolutionärens målningar. jag minns det trasiga fönstret ovanför krögarens säng som A. hade slagit sönder en vecka tidigare i ren frustration efter att ha blivit nekad inträde på grund av sina jeans. det är därför det drar lite kallt förklarade han och erbjöd mig en filt.
jag minns hans prat om färger och hur vi dansade en meter ovanför alla andra tills morgonen grydde. jag minns allt han berättade för oss om kärleken och att jag tänkte äntligen någon som har förstått! innan han försvann ner i kaninhålet. jag minns hur han kom hem på kvällen dagen efter; febrig och förbryllad, och förklarade att han drivit runt i stan utan telefon och letat efter oss hela förmiddagen. han svor, sa att han hade varit orolig och undrade vart vi hade försvunnit, sa att alla letade.
det var inte vi som försvann, svarade jag, det var du.
(Jag kommer aldrig förstå så länge ingen förklarar.)
xXxxXXxxxXxxxXxxxXxXXx
NYC hates you, Michael
när han först talar till mig har vi precis lämnat flygplatsen i Zürich. han ställer frågor om Stockholm och berättar att han har bestämt sig för att flytta dit. Paris, Berlin, Athen, London, Moskva och New York - inget kändes rätt längre. det var som att städerna krympte honom. svalde honom hel. han berättar om tiden i New York; professuren vid Colombia, hur hans fru valde att flytta till Lesbos och söndagsfrukostarna med Wim Wenders och andra regissörer jag aldrig hört namnet på. "framtiden finns i dokumentärfilmen. konsten skyndar inte" säger han och jag förstår. "konsten uppkom aldrig, den var alltid där." säger jag och han nickar.
han frågar om jag känner till Jean-Luc Godard. jag avgudar honom, svarar jag varpå han berättar om sitt nya filmprojekt, säger att han vill fånga min generation och förstå varför vi förlorat hoppet. han vill att jag ska förklara men orden räcker inte riktigt till. det blir en lång historia om desillusioner, förlorade idéer och maktlöshet, Marcuse, Goldman och Sartre. han ger mig en allvarlig blick och säger att världen står inför sin epilog om inte den unga generationen väljer att skapa nya idéer och övervinna maktlösheten jag precis beskrivit.
"alla tampas med samma maktlöshet som du, det får du aldrig glömma. Wim brukar alltid säga att om det inte finns någon handling, så är det upp till var och en att skapa den. allt annat är oförlåtligt."
han är en obotlig revolutionsromantiker, precis som jag. spiller utopier, minnen från Paris 68 och filosofier utan hejd, avhandlar den sexuella frigörelsens för- respektive nackdelar och frågar mig vad jag studerar. "eller nej, låt mig gissa istället.. något humanistiskt; konst eller kanske litteratur?" varpå jag skrattar och nickar.
efter två timmar och fem minuter har vi avhandlat rotlöshet, invecklade kärlekshistorier och konstens inneboende revolutionära kraft. han säger att det var länge sedan han kunde tala så förtroligt med någon varpå jag säger "att vara främlingar hjälper". strax innan flygplanet landar räcker han mig sitt visitkort och ber mig att ringa honom om jag någonsin behöver en vän eller ett faderligt råd. innan han visste ordet av det hade han blivit min nya ICE.
xXxXXXxXxXXxXXXXxxXXxXXXXXxxxXxxXXx
jag tänker på Agent när jag står ensam i mörkret framför det öppna fönstret. Agent, tunnelbanestationer, plommonröda läppar och saknad (eller kanske sorg). i bakgrunden: Gymnopedie No. 1.
jag ser framför mig hur hon sitter bakom Killer på motorcykeln. de kör genom en tunnel och hon lutar sig mot hans axel. blundar. ibland besöker hon hans favoritbar och tar alltid bordet som han senast suttit vid för att känna sig närmare honom. tänder en cigarett och låtsas att han är där.
ibland sitter de på varsitt tåg och passerar varandra i motsatt riktning. när hon känner hans närvaro kuperar hon händerna runt ögonen för att se ut genom mörkret. hon försöker tränga genom allt det svarta för att urskilja honom i tåget som snabbt blixtar förbi. om han hade sett ut hade han mött hennes blick (om så för bara en endaste mikrosekund) men han stirrade rakt framför sig, sedan bort.
<3
PSYCHO CANDY
nattens outfit: psykos
jag blundade och räknade till tio. när jag öppnade ögonen var de kvar: hundratals identiska ansikten med sjungande läppar riktade mot mig, strålkastare och dansande färger från filmduken bakom oss. det var varken måndag eller tisdag och en varm hand hade dragit upp mig ur massan och fört mig dit. musiken och ljusföroreningarna var bedövande och släckte stjärnhimlen utanför. jag befann mig i ett vakuum; en hjärndöd dimma. det fanns ingenting som kunde få mig att tänka på * eller något annat tills han kastade ut sin sin sailor-hatt i publikhavet, slet sönder sitt vita linne och spelade the funeral.
då var det redan försent.
när han vände sig mot mig och sjöng is to know me all wrong, they were, at every occasion I'll be ready for the funeral svartnade allt. publiken smälte ihop till en flytande massa under mig och jag mindes inte längre var jag var eller vem jag var. det var inte viktigt längre. det fanns bara en plats jag ville vara på och det var inte där. jag återfick fattningen då jag kände en hand mot min axel. det var han. sa att han såg att jag tänkte på någon och frågade vem, sa att jag borde glömma, om bara så för en enda natt.
men jag ville inte glömma.
kunde inte.
tänkte på saker * sagt
dofter
trädgårdar
hur snabbt allt kan förändras
och att * aldrig väckte mig på morgonen.
så jag kysste honom artigt till avsked: en gång på vardera kind, kastade ett til death do us apart, right?, skrattade moloket, höjde glaset till salut och försvann i folkvimlet - och ut i morgondimman.
//////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
jag kommer aldrig förstå
eller vilja närma mig
det han talade om.
hans hand kring min handled -
tusen knivar
där vener och artärer möts
det enda som talade mitt språk den natten var gamla byggnader och * i motljus.
