warsaw

det var eftermiddag och jag hade precis börjat klä om då det ringde på dörren. jag ville inte öppna, men jag kände mig övertygad om att det var grannen och att hon ändå visste att jag var där - så jag öppnade ändå, men det var inte hon. istället stod jag iförd en tunika över naken hud framför två missionärer. de frågade mig om jag var redo att möta Gud men jag tvekade, sa inte idag, men kanske en annan gång och försökte stänga dörren. det hjälpte inte. de kastade en nyfiken blick på sugmärket han hade lämnat efter sig på min hals, som numera skiftade i svart och blått, och berättade med eftertryck att Gud älskar alla sina barn, urskillningslöst, och att den som söker förlåtelse ska få den. de fick mig att minnas mitt gamla jag som svärmade för katolicismen, mystiken och upprepade det Sebastian Flyte sa som ett inre mantra:

I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner.

drömmarna om pilgrimsleder kom tillbaka till mig som gamla vänner och fick mig att ge dem mitt nummer. jag antar att en del av mig var nyfiken på om de skulle kunna få mig att känna det jag kände den där soliga förmiddagen i Bergen som jag sedan tvivlat på hundra gånger om sedan dess eller den där fascinationen och förundran som Graham Greenes Slutet på historien väckte i mig. ni vet, känslan av att det är själva avsaknaden av mysterium som gör att livet känns tomt ibland. å andra sidan är det bara svar de kan erbjuda mig, när jag i själva verket är intresserad av färden; sökandet efter mening som i sig själv blir till en strävan efter att frigöra sig från sina mål och istället bara vara mottaglig; för livet självt kanske.