warsaw

If the moon smiled, she would resemble you.
You leave the same impression
Of something beautiful, but annihilating.
Both of you are great light borrowers.
Her O-mouth grieves at the world; yours is unaffected,

And your first gift is making stone out of everything.
I wake to a mausoleum; you are here,
Ticking your fingers on the marble table, looking for cigarettes,
Spiteful as a woman, but not so nervous,
And dying to say something unanswerable.

The moon, too, abuses her subjects,
But in the daytime she is ridiculous.
Your dissatisfactions, on the other hand,
Arrive through the mailslot with loving regularity,
White and blank, expansive as carbon monoxide.

No day is safe from news of you,
Walking about in Africa maybe, but thinking of me.

- Sylvia Plath

vart och vartenda löfte har jag brutit sedan jag kom hit. jag har gått tillbaka till samma förbjudna dikter och verk, försjunkit i vladimir horowitz tolkningar av chopin, flytt till kaféer och föreställt mig hälften av mina drömmar sittandes vid mitt bord inom en arms räckvidd. jag har brett ut världskartan på golvet och låtit mitt pekfinger fly från den ena kontinenten till den andra och tillåtit blicken att vandra mellan österrikiska sekelskiftsmålningar och korniga fotografier. de allra mest hjärtskärande ord har jag gjort till mina och tecknat på min vägg. allt för att inte glömma. framförallt har jag föreställt mig framtida hem, adresser att göra till mina. studios med nergångna kök, pelargoner i fönstren och högt i tak. böcker spillda i drivor och ark som rör sig som lätta vingslag i den stilla brisen från den öppna franska balkongen. tillflyktsorter där jag inte har någon att svara inför och där det enda som skulle hålla mig kvar är att jag aldrig skulle vilja återvända i samma skick.

varför halsar jag som charles bukowski när jag egentligen vill skriva dagbok på latin som henry? varför känner jag till månlandningen när jag egentligen vill behärska sanskrit och koptiska? när blev jag amy; rökandes under köksfläkten med ansiktet uppsvällt av sömntabletter, självförbrännande som françoise och på drift som jack? är jag på väg att bli hon som spiller sommarförälskelser så fort hon blivit svamlig av rödvin och låter resten av livet falla i obetydlighet? ska jag verkligen bli hon som vill lägga sig ner för att aldrig mer resa sig upp igen?

bakbundna går vi under.

klockan var efter sju, jag satt på en buss och det var tisdag. granskogarna avlöste varandra och rådjuren väntade tålmodigt i skogsbrynen på att vi skulle passera. stjärnhimlen vilade som en tjock matta över jorden och jag hade consuelo i mina öron. allt var som jag hade tänkt mig det, bara lite vitare. buss avlöstes av taxi och chauffören testade mitt tålamod med svordomar medan han kastade blickar på min uteblivna reaktion i backspegeln. sodom och gomorra mot tårta, gud, en god vän och en lång natt.

onsdagen kom och jag formulerade en hel månad på bokcafé pilgatan. hon kom förbi och en övervintrad estet frågade om vi hört texten. sa att det var nils ferlin, att han hade många poänger om livet och berättade hur texterna gick igen i filmer vi aldrig hört talas om. fick mig att minnas hur jag en solig höstdag suttit utanför klarakyrkan och läst uppenbarelseboken medan jag motvilligt låtit tanken glida till klarabohemerna. och nu var han där igen, nils.

en natt passerade och jag vaknade tung av sömn. några minuter gick innan det ringde på dörren och hon var där. vi följdes åt genom rader av identiska hus och kylan som trängde genom både kläder och hud. några nummer bort trädde vi in i det varma kollektivet, diskuterade hopp, vanmakt och resumerade tre årstider innan vi trädde ut i kylan för att skiljas åt igen. någon timme senare och jag satt återigen på en buss med riktning norr, tänkte på allt det svenska som gått mig förbi medan vildingarna skar som knivar i ögon och hjärta, och jag blundande för att inte få kramp, ringa upp och säga något sentimentalt och dumt.

slog upp ögonen till ännu en dag och fann mig själv på en soffa i ett vinterlandskap med minnen av brödbakning, plura och skratt från natten. telefonen ringde med meddelanden från landsvägar ockuperade av renar och kärlekshistorier från st petersburg. kontrasternasland konstaterade jag trött medan jag observerade hur jag började komma ikapp tiden allt mer och att ett byte av tempus kom att bli nödvändigt. det är alltså fredag igen och jag lyssnar på polaren per medan jag gör allt i min makt för att hålla mig undan anständiga sysselsättningar som exempelvis studier.

Men min kärlek är min, och aldrig ska du hålla den i din hand och betrakta den. Gäckad av mina drömmar ska din styrka brusa genom mina rum, och ditt leende ska vistas osynligt i avlägsna trakter. Dömd att söka värme och älska köld ska jag dyrkande uthärda din frihet och intet ska beröva mig din utgång och din ingång: besvärjelse av obekanta land.

Och därför att min stolthet bara består i att jag är mig själv, ska du tro att jag är en annan.

Därför att min underkastelse bara gäller mina egna lagar, ska du förföra mig utan att veta om det. Lämna mig med ögonblicket åt mina vikande gränser. Ännu värdigare bruset av din frihet när du försvunnit och kommer emot mig från alla håll, evigt vandrande utan att nalkas. Dina ögon som inte kan fråga. Innan doften av din säd förflyktigas ur mitt sköte, ska ditt ansikte ha förvandlats till min dröm av sten.

Och därför att jag öppnar mig som ett hav, ska du tro att jag glider undan.

Långt borta stinget av dina ögon alstrande nytt liv. (Och därför att jag inte ställer några villkor, kan du inte skada mig!)

Men din närvaro slungar oss i kaos, och vi förtär varandras viskningar och blir ett bål av ropande mörker. Utanför väntar våra gestalter, tigande, med öppna ögon, hukande till språng för att fly varandra.

Och därför att du möter mig i en annan värld, blir du mig ingenting skyldig.

Men därför att du flyr, kan du återvända, och därför att jag förnekar varje förnedring, ska du inte finna bottnen i mina ögon. Och mina ögonlock ska slutas över din längtan som blir dig främmande: förvisad ur ditt land. Myterna ska jag fängsla med mina danser, så att du slipper orörd ur deras famntag. Och för att inte mista dig ska jag varje ögonblick offra dig.

Och därför att du inte kan rycka vingarna av mig, ska du tro att jag är en fjäril.

det är fredag och jag klipper mitt pass utan att fråga, lämnar alla nödutgångar bakom mig och fortsätter där allt slutade förra gången; alstrande nytt liv på kafé med nina simone viskandes genom sorlet.

jag hörde ett ljud. när jag tittade upp såg jag en skugga, och så blev skuggan en pojke. när han log fylldes världen av vilda blomster och örter. han skrev sitt namn på en klippa och när dagen för det stora politiska mötet kom försvann han i någon slags explosion och mörkret som omringade mig fylldes av röster.

jag grät floder på hans begravning. den vita kistan var omgärdad av nejlikor och en äldre herre höll ett tal om svarta tigrar. jag ville avbryta honom, drömma fram slätter, skogar, stigar, spår i snön och öppna vidsträckta landskap, vad som helst som kunde få honom att tystna, jag ville drömma fram världen på nytt, men jag förmådde det inte och han fortsatte, gjorde döden definitiv. pojkens familj grät på första raden och deras sorgsenhet fick kommande nätter att skälva. jag gick fram till den vita kistan för att säga hejdå, men det gick inte. jag kunde inte. istället försjönk jag i gråt och skämdes över mina ords otillräcklighet.

någonstans hördes ljud från små speldosor och jag stod i en synagoga med en rabbi. du måste hjälpa mig sa jag. jag är beredd att göra vad som helst. v a d  s o m  h e l s t. finns det något sätt att ta sig över till andra sidan? jag vet redan ett sätt men jag måste återvända. jag måste komma tillbaka hit. det är någon jag måste prata med på andra sidan. jag måste säga något jag aldrig sa för att inte gå under. du vill väll inte att jag ska gå under rabbi ? han såg på mig och teg. pelarna växte till skuggor och jag sögs ner bland mänskliga möten. en lång rad nej och det är omöjligt. till sist hamnade jag i ett rum med svartmålade korgstolar och barns sjungande röster. ett ljus släcktes och jag såg ingenting. allt blev svart och jag förstod att jag inte skulle få något svar här. det fanns inget att hämta. jag rörde mig genom mörkret. bort från det håll jag trodde mig ha kommit. en kvinnostämma ekade i mörkret och jag försökte finna källan. hon blev till ljuset och jag följde henne till ett tempel. mina skor försvann och jag stod barfota, väntandes på svar. hon spände sin mörka visa blick i mig och jag förstod att det är nu det sker. hon sträckte sig efter mina händer och sköt in mig i en ny dimension.

jag vadade bland själar, sökte efter pojken. hon ledde mig genom dimmorna. förbi vattenfallen och mörkret. jag var rädd och höll händerna för ögonen, endast hennes lugnande ord kunde stötvis skingra mina fingrar och blixtarna föll mot jorden som pilar. de var tusentals. vi kom ut till havet. det doftade höst men det var lika vackert som jag mindes det. jag plockade upp en vit sten från stranden och förde den till min kind. den var lika len som pojkens hud och en diamant trängde fram mellan mina ögonfransar. när jag såg upp var hon borta. i min förtvivlan vadade jag ut i vattnet, tyngde mina kläder med sorg och hade inga planer på att återvända då din röst överröstade vågorna. du stod på stranden med dina glittrande fräknar och kisande ögon, precis som jag mindes dig.

klockan är strax efter tre och jag tänker på patti och rob, det godas idé och resten av världen. framförallt tänker jag på något slags livets kretslopp, att jag kallade dig för abiku när du inte hörde och på morfars dödsrosslingar. ibland kan jag inte sluta tänka på bröderna leo och henry morgan. de hemsöker mig. främst leo. jag gillar hur han försvinner. det är de som försvinner som lämnar spår, som tea som skickade avskedsbrev till samtliga vänner, meddelade att hon numer bor på annan adress i en annan del av landet och att hon inte önskade någon vidare kontakt. farmor minns vartenda ord, trots att brevet sedan länge gulnat och gått förlorat, kanske minns hon på grund av de obesvarade frågorna, skuldkänslorna och smärtan tea lämnade efter sig, kanske har det med någon slags ilska att göra, om man nu någonsin kan hysa ilska mot någon man håller av, jag tror inte det, besvikelse däremot, och förtvivlan. jag tror det är besvikelsen som gjort att tea etsat sig fast.

det är något visst med det; försvinnanden.