warsaw

 

 

hon kastar ett kom och möt mig om du inte är allt för upptagen eller berusad. jag; som redan släpat mig både ur sängen och ut, ber henne att ansluta sig till vår sömndruckna brunchskara. när vi är ensamma frågar hon om amputationen. skulle jag? hon påminner mig om buskiga ansikten, bokhyllor som plöjda åkrar och hur vi brukade stå över allt det där. hon påminner mig om mig själv och säger att vi har glömt det absolut viktigaste. jag håller med; vi hade glömt allt. några yviga handgester och tankar senare och vi lovar varandra att det är sista gången. absolut sista. vi ska aldrig mer glömma. aldrig någonsin.

 

jag ber henne kontrollera mina läppar innan vi går. inga spår. inte någonstans.

 

 

första gången jag träffade honom. det var en dimmig fredag på tunnelbanan, jag var klädd i svart och han var våt av regnet. han frågade retsamt om jag var lika mycket hipster som jag såg ut att vara eller värre. definitivt värre svarade jag och skrattade. vi bytte miljö, drack hans favoritvin, pratade om edward hopper och poesi. han visade mig sina favoritmålningar och sa att han ville veta vad jag såg i dem. han ville veta allt.

 

form eller innehåll? frågade han och gav mig en allvarlig blick. du måste välja! och jag kunde omöjligen slingra mig ur hans grepp. form. författare är som främmande land och jag älskar dem! han log bekymmersamt och sa att han aldrig skulle kunna älska en författare. jag har älskat två, berättade jag, en som aldrig skrivit och en annan som skrev oupphörligt men som aldrig lät mig läsa någonting.

 

jag minns vår enda fredag. det är underligt ändå. det var inte länge sedan vi tog nattliga promenader längs kajen, pratade litteratur till förbannelse och sörjde förgängligheten. framförallt var jag glad över att han inte tycktes förvänta sig något av mig. att jag bara kunde vara och obekymrat prata om allt som varit klinkandes med fingerspetsarna mot bordsskivan i takt med musiken trots att jag oupphörligen föll från fjärde våningen. en tvingad kyss och ett kärleksbrev senare och han hade förstört allt.

nu hatar han mig.

 

 

det är lördag då han breder ut den karminröda klänningen kring sig och låter organen kyssa trottoaren. runt honom piskar lågorna bort kylan och jag tänker mig att han ler vid tanken på sin stundande död. kan hända att han tänker på sin sista hälsning och hur den kommer att eka genom seklet. kan hända att han inte tänker alls. i en annan del av stan rör jag mig genom mörkret, bort från minnen, mig själv och in i dimman. talar hetsigt om Castañeda och kärlek, förklarar ivrigt att jag inte är hedonist utan en syndare och får sprängfyllda glas i retur. låter timmarna avlösa varandra och inväntar den vita morgonen tillsammans. vaknar efter en timme eller två intrasslad i lakan; håret är ett cendréfärgat trassel av sömn, rök och champagne. på golvet sipprar medvetanden och jag kan omöjligen förlika mig. när jag vaknar nästa gång är det eftermiddag och jag befinner mig på en helt ny nivå.

 

 

det var sent när jag vaknade till ytterligare en måndag. gårdagens historier hängde sig kvar och jag tänkte på hennes godnatt, hur jag hade blandat ihop dagarna och undanhållit allt väsentligt i vanlig ordning. vi hade talat om julen, skepp och om ljuset; rader av vardagliga ting tills hon började beklaga sig över hur framtiden ständigt byter skepnad. hon frågade mig om jag ska stanna, om jag har bestämt mig och jag sa att ja, jag tror det, jag måste försöka. så bra svarade hon, ett problem mindre. ett problem? frågade jag, jag trodde att du hade glatt dig för min skull. tystnad: ett-två-tre-fy.. du måste förstå att all dramatik gör mig trött, någon gång måste du bestämma dig för att stanna om du inte vill bli en rotlös och olycklig människa. jag skrattade till, spillde ett: du får det att låta som att jag har rötter att förlora, och där någonstans insåg jag att jag hade gått för långt och bad om ursäkt för min okänslighet. jag var orättvis. å andra sidan har jag fortfarande svårt att förstå varför det ovillkorligen måste vila en air av arsenik över miljöombyten.

 

för att skjuta upp frukosten och resten av dagen försjönk jag i Austens värld och dröjde kvar vid balen där Elizabeth och Fitzwilliam träffar varandra för första gången. klädde om till Ruby Thuesday och trotsade kylan i småblommigt med väskan full av Ardent, Jung och dagboksanteckningar. försvann bland sekelskiftsklänningar, berlocker och flor innan jag begav mig till mitt nyvunna hem; en säkerhetszon tre trappor upp, dolt för det myllrande Stockholm som pulserar utanför de höga fönstren tronandes sida vid sida av tung sammet; kafét där ingen ställer frågor och det är okej att förstrött röra i en och samma tekopp under hel eftermiddag i skenet från flimrande stearinljus, hemligt ackompanjerad av Chopin, utan att någon ställer frågor. timmarna gick och jag fick sällskap av två äldre herrar som tycktes tävla i tystnad och en kliché bad att få fotografera, sa att jag passade in i interiören och jag kastade en frågande blick på min laptop medan tyskarna vällde in, precis som i Normandie.

 

 

att det alltid ser ut att vara vår, de dalmatinfärgade mössen och när mordecai återvänder, hur hon röker i smyg och tillbringar dagarna i badkaret med teve:n fastspänd på elementet, att hon läste chekov som barn och att hon inte avslutat en pjäs på åtta år, tältet där han hade placerat vinylspelaren invid sängplatsen och jordgloben vid fotänden, men framför allt gillar jag hur she smiled sweetly spelas i bakgrunden då de berättar att de älskar varandra och att varken någon av polerna, de fem världshaven eller nilen kunde få richie att sluta att tänka på henne.

 

hans öron ringer precis som mina av det talades åtminstone inte franska då han kastar sig från rum till rum, bort från andedräkter kantade av födelsedagsvin och vackra ord, bort från varma kroppar och närmare en italiensk familj på gränsen till sammanbrott. han slänger kappan över armen, virar halsduken nonchalant kring halsen och bryr sig föga om att slaskepsen hänger på sned då han skyndar över gatan, kastar ett leende och höjer en kort tröjärm och en tillhörande hand till avsked.