warsaw

säger att jag behöver det, att det vore nyttigt, du borde göra det även om det tar emot, säger han, i rent hälsosyfte, du måste komma bort, komma undan, komma tillbaka, med nya perspektiv, han talar om lycka, säger att destruktivitet kan ta sig många uttryck, att det gills även om man varken penetrerar ådror med kanyl eller våldsidrottar, men ingen av oss vill inte förstå, allt är möjligt så länge man tror riktigt innerligt hävdar jag, enkla svar är för pussies inflikar den andre, kan hända men tror gör man i kyrkan och jag ser varken pelare eller pilastrar säger han och skrattar, men du ser å andra sidan aldrig någonting muttrar jag och låter min uppmärksamhet glida över till det framdukade saltkaret medan de andra fortsätter dispyten.

margaret durow

det här är min kärleksförklaring till rut.

första gången jag mötte henne satt jag hopkrupen i en busskur. väntandes, strax före en tunnel utan synbart slut. öppen för allt. inte fullt så ledsen som vädret, men tillräckligt. nu är det ett år sedan hon uppenbarade sig där i regnet, med rinnande mascara och lätt snuva. sa saker som "mitt liv handlar om ingenting annat än en förlorad gud. så förlorad att jag aldrig för ett ögonblick söker honom där han en gång fanns, där han väl ännu finns, för andra än mig." hon var den jag saknat hela mitt liv. idag kom hon tillbaka till mig för att stanna, imorgon beger vi oss av tillsammans.

i min värld är devendra glädje, inte tårar.
i min värld gillar devendra papier-mâché, inte smisk.
i min värld klär devendra i batikmönstrade kläder, inte blodigt läder.

rör det sig om en önskan att vara kontroversiell? vill han bli spelad på mtv? genomgår han en livskris? vill han inte längre verka snäll och oskyldig? är det här en jag-vill-vara-farlig-grej? eller är det helt enkelt en hyllning till kärleken i alla dess former? vad det än är så blir jag förbryllad. se musikvideon till foolin om ni vill gråta med mig och devendra, men om ni föredrar förnekelse och helst vill glömma det jag skrivit.. se i så fall at the hop i terapeutist syfte. för min del är det redan försent.

Livet

Jag, min egen fånge, säger så:
livet är icke våren, klädd i ljusgrön sammet,
eller en smekning, den man sällan får,
livet är icke ett beslut att gå
eller två vita armar, som hålla en kvar.
Livet är den trånga ringen som håller oss fången,
den osynliga kretsen, vi aldrig överträda,
livet är den nära lyckan som går oss förbi,
och tusende steg vi icke förmå oss att göra.
Livet är att förakta sig själv
och ligga orörlig på botten av en brunn
och veta att solen skiner däruppe
och gyllene fåglar flyga genom luften
och de pilsnabba dagarna skjuta förbi.
Livet är att vinka ett kort farväl och gå hem och sova...
Livet är att vara en främling för sig själv
och en ny mask för varje annan som kommer.
Livet är att handskas vårdslöst med sin egen lycka
och att stöta bort det enda ögonblicket,
livet är att tro sig vara svag och icke våga.

- Edith Södergran

ÄR inte längre ett djärvt beslut

SER sagoslott

HAR på något vis lyckats utrota mig själv

KAN omöjligen uttrycka det jag egentligen vill säga

VILL fortfarande bort

Vampyrtorsdag är förbi. Det är fredag och jag spenderar min tid som Eszter. Byter dock Screamin' Jay mot Miles Davis, cigaretten mot tranbär och John Lurie mot precis vadsomhelst.

”Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som männi­skans sista vita skjortor.”

om jag skulle fånga dagen, leva varje dag som om det var den sista, vakna på morgonen då ljuset bryter sig in i sovrummet och sömndrucket tänka "onsdag; den sista dagen på jorden, den sista i raden", jag undrar vad det skulle göra med mig, med mitt liv. något säger mig att jag inte skulle behöva undra, att jag ändå skulle spendera den med foucault. jag skulle helt enkelt inte låta den tanken bedra mig.

det enda jag har kvar av henne är bostadsområdet hon levde i,  en julafton, tandkrämen hon använde; den var randig, farlig och helt klart före sin tid, den där dagen i hallonsnåren och hur jag inte klarade av att smaka hallonen på grund av larverna, gubben hon var ihop med som gjorde henne alldeles fnissig och knäsvag, hans namn började på T och jag var nog lite rädd för honom också, precis som för larverna, allra mest minns jag hur vi gick tillsammans till närbutiken och köpte kinderägg, lådan hon hade under sängen med leksaker, prydnadssakerna i vardagsrummet, memman hon åt med grädde, promenaderna längs båthamnen, den vemodiga finska tangon och hur tråkigt det var att leka ute i sandlådan medan de vuxna drack kaffe och spejade genom fönstret.

hur kan jag minnas det här men glömma det viktigaste?

efter att bli färdig med Foucault och få tid över för Pattis kärleksförklaring till Robert. Åh, jag vill så gärna att Just kids ska bli min nya bästa vän. Jag vet att hon inte kommer göra mig besviken. Hon kan inte göra det. Det är omöjligt. Speciellt när hon formulerar sig så här:

»Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren då Jimi Hendrix satte eld på sin gitarr och Kina sprängde en vätebomb. Det var uppror i Newark och protestmarscher mot Vietnamkriget. Världen stod på tröskeln till en ny tid. Det var kärlekens sommar. Det var sommaren som förändrade mitt liv. Det var sommaren då jag mötte Robert.«

Det är så perfekt att det gör ont.

Dyker upp då man minst anar den. Leder överparfymerade änkor nedför trappor. Klär i svart mantel över mjölkvit hud. Lämnar aldrig uppskov . Säger saker som ”Ingenting undgår mig. Ingen undgår mig.” utan någon som helst glimt i ögat. Får grannkvinnor att rysa av obehag. Bjuder upp till en sista dans och släpper sedan aldrig taget.

Filosofens sista promenad

Newton
promenerade.
Döden förföljde honom
och slog på sin gitarr.
Newton
promenerade.
Maskarna gnagde
på hans äpple.
Vinden susade i träden
och floden under grenarna.
Wordsworth skulle ha gråtit.

Filosofen intog
osannolika positioner
och väntade på
ännu ett äpple.
Han sprang längs vägen
och sträckte ut sig vid vattnet
för att sänka ner sitt ansikte
i den stora månens spegling.

Newton
grät.

I en hög ceder
språkade två gamla ugglor
och i natten återvände den vise
långsamt till sitt hem
medan han drömde om
ofantliga pyramider
av äpplen.

- Federico García Lorca

du fantiserade om hur vackert det vore att få hänga där, mitt bland äppelblomstren, precis då de slagit ut, att bli ett med din idé och inte längre gömma dig bakom den, smälta samman med den och dingla där, barfota, känna sommarbrisen mellan tårna och hur lyckan smittar dina luftrör innan allt blir intet, fortsättningen, det som komma skall eller vad du vill, att få sloka där, fram till den dag du faller till marken: ung, depraverad och fullkomligt meningslös.

Owen Pallett – Keep The Dog Quiet

Final Fantasy – This Is The Dream Of Win & Regine

hur hon viskade att en legend var på väg in. Bodil? frågade jag och kände genast hur jag blev nervös. Utan att ge något riktigt svar nickade hon mot dörröppningen, och där var han, med hela sin musikalitet och underbart släpande stämma. Jag förlät honom för att han inte var Bodil och bjöd på chokladpraliner. 

I skrivande stund lagar han mat tillsammans med Mauro på teve åtta och jag antar att det här inlägget urartade i ett tevetips, men det kan inte hjälpas.

tiden tycks stå stilla, om inte annat har den lämnat mig bakom sig, jag är fast på samma ställe men på annan ort. tematiken är densamma. skrivkrampen är densamma. språket påminner om mitt. hoppet om att skriva Det lever kvar.


18 May 09, 22:49

ändlösa nätter på ett överbelamrat golv där inget tycks ha sin plats. katter som kommer och går. målningarna du aldrig slutför. vykorten jag skickat till dig; uppradade i fönsterbläcket. hur allt flyter samman till tomma dekorer.



18 May 09, 22:51

ser din siluett i motljuset som tränger sig in från den franska balkongen. hur ditt ansikte deformeras av ett leende och du säger något jag inte begriper.

jag kommer aldrig kunna skriva igen.



18 May 09, 23:15

ibland sipprar orden fram medan jag andra gånger knappt kan stava mitt eget namn utan att behöva kontrollera stavningen minst två gånger innan jag kan fortsätta. för att inte tala om de gånger jag tvivlar på laddning, komposition eller huruvida jag upprepat ett vokalljud allt för många gånger. alla tröttsamma försök att försöka bemästra ett språk som ständigt sipprar mellan fingrarna. ett språk som aldrig ger sig utan strid och som aldrig riktigt låter sig förslavas av mig. jag slås ofta av hur lätt konstantins fingrar smeker pianots tangenter medan jag fumlar med formuleringar och de svarta fälten i min anteckningsbok växer sig större. jag saknar det okonstlade och enkla. då lite är mer och då jag kan lämna ett stycke och påbörja ett nytt.

jag vill återigen känna karaktärerna gro och hur de förlöses i bläckansamlingarna.



18 May 09, 23:17

nu har jag fått nog, hejdå på riktigt

vaknar av musiken och finner henne vid pianot, blekare än vanligt i skenet från kakelugnen, utom räckhåll. hon spiller vin över noterna och skrattar hysteriskt, låtsas att det är romanée-contin och fyller glaset till bristningsgränsen. bryr sig inte om att jag ser henne, tänder en cigarett, lutar huvudet bakåt och försvinner in i dimmorna. hon svarar inte på tilltal, talar inte längre samma språk. smyger barfota därifrån och lämnar henne med fickorna fulla av sten.

ber aldrig om ursäkt, säger att det är nu det börjar och lyfter blicken mot fönsterrosorna, men den når aldrig fram. han ser varken spetsbågarna, gargoylerna eller de lekande ljusreflektionerna. han ser enbart mörkret, sedan bort. gå in du, säger han medan han tvångsmässigt stramar åt axelremmarna, jag väntar här.

hur vi satt uppkrupna på min säng och smygkollade på teve trots att det var dag, jätteförbjudet och fördummande. vi hade planerat att hon i värsta fall skulle börja gråta om vi blev upptäckta och fick teve:n avstängd. av alla låtsasgråterskor var hon den bästa, inget kunde mäta sig med hennes inlevelseförmåga. för att inte tala om argumenten vi hade repeterat in.. men all gardering visade sig ha varit i onödan, för när kidsen vill stanna inne på sommarlovet och ha twin peaks-marathon säger inte bra föräldrar nej. så är det bara. då spelar det inte någon roll hur mycket grannungarna hoppar studsmatta eller leker vattenkrig.

hon sa att det inte kommer bli bättre och om det nu skulle bli bättre så skulle det inte dröja länge förrän det blev sämre igen för bra blir det aldrig riktigt bra har det aldrig varit det kan man kanske inte heller kräva egentligen kan man inte kräva någonting varken av sig själv dig mig någon annan eller de andra för vem är man att ställa krav vilka är de att försöka uppfylla alla dessa krav för vad spelar det egentligen för roll hur han mår vad han drömmer om han drömmer i det stora hela vad spelar det för roll jag bara frågar mig hon säger att det inte blir bättre och att det är jag som måste bestämma mig hon säger att jag måste fatta ett beslut hon säger att jag vet vad de sa att jag måste överväga jag säger jag minns vad de sa och du behöver inte påminna mig om det men det törs hon inte heller utan viskar fram ett du vet vad jag menar du var också där och ser främmande ut ja främmande är ordet och hon viskar hon viskar

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Åkej.
Man är väl fel person.
Åkej.
Av fel kön.
Åkej.
I fel roll.
Åkej.
I fel ålder
på fel plats
vid fel tidpunkt
på galen planet.

Hängig på morron.
Åkej.
Döle vid lunchdags.
Åkej.
Färdig vid middan.
Åkej

Åkej åkej
det är väl hösten
eller vintern
eller våren
eller välfärden
nån bristsjukdom
eller
jag har en annan rytm
åkej

åkej åkej
jag ska försöka bättra mej
jag ska försöka som
den dära statsrådsfrun i reportaget
förra veckan
yeh
eller som den med nie barn
som jobbar heldag
och dessutom bakar vörtlimper
och tjänar extraknäck på kåserier
yeh åkej
åkej
och tänk på alla dom i Norrland
som får bära vatten långa vägar
medan spisen ryker in och gröten möglar
tänk på dom
åkej

och tänk på dom i Spanien
och negrerna i Afrika

och tänk på Gittan som blev lämnad ensam
med ett koppel slitvargar i värsta åldern
och som är för stolt att gå till socialen
och dom ska ju ha som alla andra ungar har
och tänk på sjukvårdspersonalen
vad dom orkar
yeh
åkej

åkej
jag ska försöka bättra mej
i morron ska jag gå till jobbet
yeh
åkej

och engagera mej
verkligen engagera mej
och vara bussebussig mot den lilla nya
yeh
åkej
och skriva brev till mormor
och till Doris och till Kalle
äntligen
åkej
och ägna mej
verkligen ägna mej

åkej åkej
och få en tid hos tandläkarn
åkej
och gå till biblioteket
äntligen
åkej
och låna alla böcker
som man måste läsa ju
ja hjälp
åkej

och börja föra kassabok
och börja läsa ryska
och koka äppelmarmelad
och repetera tyska

och måla kryddhyllan i någon piffig raffig färg
åkej
och laga någon liten piffig raffig rätt
till TV:s panorama
yeh åkej

och dammsuga bilen förstås
och vädra garderoben förstås
och sy den dära tevärmarn
jag tänkt så länge
äntligen
åkej

åkej åkej
och verkligen ägna mej
verkligen engagera mej
och vara på ett jättefint humör
åkej

åkej åkej
men det får bli en annan dag
åkej
just nu har jag inte lust till någonting alls
nehej
jag är väl missanpassad
misslyckad

åkej
jag tror jag lika gärna får och hänger mej

över en Allers eller Damernas
åkej
nu sticker jag och dränker mej

i drömmen om att vara en av dom som orkar med
och lyckas
yeh åkej
åkej

åkej
jag passar ändå ingenstans
jag går och knyter mej


- Sonja Åkesson