warsaw

 

Vi möts av en slump, halvvägs, i regnet. Han ställer obekväma frågor. Berättar saker jag inte vill veta. Ger mig blicken, ni vet, just den. Jag vet inte vad jag ska säga och börjar yra på franska:

 

Oh non, tu es fou..

 

I själva verket är det jag som är galen. Je suis fou och alla vet om det. Alla förutom *.

det var en blick jag hade sett många gånger i mina drömmar och längtat efter. ögon som lämnat mig med ett krampaktigt tryck över mitt bröst och skiljt mig från de andra. de var där igen. i mina drömmars skuggstad stod jag lutad mot en vägg och läste med en likgiltig min då ögonen kom fram till mig. de bad mig att följa med och jag kunde känna hur skuggan växte inombords, men jag tvekade aldrig. jag visste att jag var tvungen, att det här var min enda önskan. ögonen tog min hand och förde mig genom katakomber, gränder, icke-rum, syrliga taggsnår och mörka skogar. jag började vänja mig vid tanken på ett liv i synd och last. jag ville falla.

 

jag frågade ögonen hur långt det var kvar. resten av livet svarade de och log hemlighetsfullt. efter ett tag började jag gå i bitar, mina knän var såriga och huvudvärken molande. du måste vara en masochist som fortsätter sa ögonen  anklagande och ledde mig genom den värsta terrängen någonsin. jag började ana att blicken satte mig på prov och att den ville se mig misslyckas och gå under. den blev allt oftare ond och upptagen av sig själv, särskilt av sin ungdom. ögonen blev allt mer förtjust i att dramatisera den och använda den för att försvara sin allmänna leda och tristess. det var för den jag skulle offras och lämnas längs vägen, utan någon som helst möjlighet att hitta tillbaka till mitt forna hem.

 

jag var vilse.

jag kan inte formulera en enda tanke eller berätta om drömmarna jag har krånglat mig igenom. det är som att världens mäktigaste ockupationsmakt har belägrat mig. mellan mina pannben - ett enfaldigt mantra; allt för plågsamt för att formulera.

- Stolthet är en synd..

- Sluta, ge mig nycklarna!

- Säg det! Annars tvingar jag dig..

 

Livet är som en gammal strömbrytare. Den gnistrar, slår på och sedan av, precis som om vi aldrig hade funnits eller betytt något för någon. Världen är en fantastiskt absurd och meningslös plats. Det finns inte så mycket utrymme för att vara annat än banal.

 

Enbenta fåglar. TBC. Schizofreni, tablettöverdoser och alkohol. Köttsliga förströelser. Köpcenter. Meningslösa fraser. Börsmäklare. Modemagasin. Kåkstäder. Kokain. Hjärtan kalla som månen. Musikhatande pianister som enbart spelar för att ha råd att köpa canvas och oljefärger.

 

Om världen ändå kunde stanna upp och göra rätt för en gångs skull. (Om ändå * kunde stanna upp..)

 

Hon hade pratat om Italien. Bologna. Genova. Rivieran. Rom. Det spelade ingen roll hur mycket hon än lindade in det. Jag ville skrika rätt ut, men mumlade istället att jag skulle se efter i min kalender. Det var inte hennes fel. Det ÄR inte hennes fel. Det är jag och mina fantasifoster. Mina tänk om och kanske.

 

Det var natt när jag körde dit. Jag kände mig tvungen. Kanske för att legitimera min nedstämdhet. Kanske för att det var min sista chans att ta farväl. Jag tror att alla når en punkt då de inser att det är ohållbart att livnära sig på minnen och drömmar. Det var precis där jag befann mig när jag satte mig i bilen. I Punkten.

 

Det var inget romantiskt dekadent över det hela. Det var bara den klibbiga nattluften och mina flämtande lungor i den svarta ogenomträngliga slöjan bortom gatubelysningen. Mitt hjärta överröstade musiken när jag kom fram. Gatan var precis lika stilla som jag mindes den och det lyste i det som varit hans arbetsrum. Ett rött sken. Han skulle ha hatat det.

 

Om jag ändå hade varit som William Faulkner. Då hade jag omringat det förflutna, integrerat det i nuet och aldrig behövt släppa taget. Men jag är inte William Faulkner. Från och med nu gömmer jag sena nätter, hemliga kojor, den första kärleken, äppelträd, M vid pianot, drömmar, kafferep, S som lyfter mig som en docka, förtroliga samtal, knarrande trappsteg, doften av gamla böcker, skattjakter, såret P lämnade kring min vänstra handled, rosenrabatterna, första dagarna med K, smådjursbegravningarna och vattenkrigen.

 

Allt ska jag förvara i mitt sagoslott. Ni kan söka mig där om ni vill.

när jag blundar är han där. han kommer till mig genom dimmorna; svartklädd och elegant. går över lik för att nå fram till bardisken och mig. tre glas fyllda till bristningsgränsen och mitt huvud vilar mot hans mjölkvita arm igen. kan inte slita blicken från honom. hans fingrar. hans handleder. hans hals. hans ögon. hans läppar. känner hans doft av kadaver och liljor. trycker mig mot hans bröst och lyssnar till hans löften. två dosor sömntabletter och en flaska gin. inget kladd. inga skrik. ingen HLR eller magpumpning.

 

- på lördag.. hotell malmen, viskar han och andas tungt i mitt öra.