warsaw

"To succeed is to fail, and failure is the only success worth aiming at. Every great and good life can but end in a Calvary."

- Grant Allen

jag säger hejdå till osmakliga möbler, gult tegel och griniga grannar och hej till stadsparken tills en gyllene biljett tar mig härifrån. det enda jag kommer sakna är badkarsnätterna med levande ljus och bordeaux. inget annat. inte gardinerna. inte soffan från ikea. inte de blommiga tapeterna. inte köksfläkten eller köksbänken. ingenting.

jag har tillbringat hela eftermiddagen i badkaret med ballade de melody nelson på repeat och bedömer härmed att mitt tillstånd bör klassas som ohälsosamt.

gryningen är redan här och ingen tar dig så långt som du skulle kunna gå. * och jag betraktar växelvis strandpromenaden och stripporna medan vi tar rökningen till en helt ny nivå. det är någonstans mellan vågornas svall och ett glas rödvin som jag förlorar dig till en snöstorm. en stund senare ser jag dig blixtra på dansgolvet. du är i extas. något rött letar sig från din näsa mot din mun. du torkar bort det med ovansidan av handen och vinkar till mig. du är jag i en annan era. du är jag på östeuropeiska svartklubbar. du är jag hysteriskt skrattandes i svarta kängor, babydoll-klänning och hennafärgat hår. du är jag pratandes dålig franska med trubbel. du är jag på väg hem längs karl-marx-allee i morgonrusningen med ansiktet och tröjan täckt av blod. du är jag solkig av minnen. du är allt det där.

det finns ingenting jag kan säga som hon inte skulle förstå. hon har varit i samma mörka vrår och krånglat sig igenom samma drömmar. vi har en gemensam idé om kärleken och livet. varje gång jag faller plockar hon upp mig igen och påminner mig; så som jag ofta påminner henne. saknar jag havet kan jag nästan vara säker på att hon är någonstans därute och dagdrömmer om samma sak.

hon är den enda som har hört hemligheterna och stannat.

det var en blick jag hade sett många gånger i mina drömmar och längtat efter. ögon som lämnat mig med ett krampaktigt tryck över mitt bröst och skiljt mig från de andra. de var där igen. i mina drömmars skuggstad stod jag lutad mot en vägg och läste med en likgiltig min då ögonen kom fram till mig. de bad mig att följa med och jag kunde känna hur skuggan växte inombords, men jag tvekade aldrig. jag visste att jag var tvungen, att det här var min enda önskan. ögonen tog min hand och förde mig genom katakomber, gränder, icke-rum, syrliga taggsnår och mörka skogar. jag började vänja mig vid tanken på ett liv i synd och last. jag ville falla.

 

jag frågade ögonen hur långt det var kvar. resten av livet svarade de och log hemlighetsfullt. efter ett tag började jag gå i bitar, mina knän var såriga och huvudvärken molande. du måste vara en masochist som fortsätter sa ögonen  anklagande och ledde mig genom den värsta terrängen någonsin. jag började ana att blicken satte mig på prov och att den ville se mig misslyckas och gå under. den blev allt oftare ond och upptagen av sig själv, särskilt av sin ungdom. ögonen blev allt mer förtjust i att dramatisera den och använda den för att försvara sin allmänna leda och tristess. det var för den jag skulle offras och lämnas längs vägen, utan någon som helst möjlighet att hitta tillbaka till mitt forna hem.

 

jag var vilse.

Jag skulle vilja skriva något brutalt ärligt, men jag kan inte. Jag önskar att jag skrev under pseudonym och kunde hiva ur mig mitt hjärtas alla sanningar utan någon som helst ansvarighet. Det är så mycket jag önskar att ni visste, men samtidigt skrämmer det mig ibland att ni vet så mycket om mig, medan jag bara ser era anonyma avtryck i besökshistoriken. Men mest av allt är jag glad över att ni tar del av min bikt och följer min resa genom underjorden. Så som Dante hade Vergilius har jag er. Det är något rörande över den moderna världen.

jag minns inte hur vi kommer in på det. plötsligt frågar han mig hur mycket av det jag skriver är fiktion. överdrifter är det ord han väljer. jag frågar honom vad han menar. han svarar flyktigt, säger att han inte riktigt vet, att han bara var nyfiken. jag förklarar att jag skriver om det jag minns, för jag har väl aldrig överdrivit något jag skrivit om dig?

(jag tror det handlar om att kasta sig tillbaka till händelsernas mitt. absorbera akten. låta allt bortom luckras upp i konturerna och falla in i den omgivande dimman. det handlar om att vara den enda som inte upplöses, den som stannar kvar, den som känner. jag vill vara den som minns strimman av havsvatten; hur det kändes då den först sökte sig mellan våra tår och hur den lämnade salta spår på hans läppar. jag vill vara den som inte bryr sig om att resten av världen gömmer sig för mina ögon och faller i glömska. för mina ögon och öron finns den inte. ingenstans. den är förintad, borta utan att ens ha lämnat en sista hälsning efter sig. det handlar om att ge sig hän.)

ungefär som bergman på fårö avverkar vi stränder och bryggor. allt är en antikrigssång och celestial är allt för långt borta för att göra sig påmint. i horisonten: segel.

jag kan inte formulera en enda tanke eller berätta om drömmarna jag har krånglat mig igenom. det är som att världens mäktigaste ockupationsmakt har belägrat mig. mellan mina pannben - ett enfaldigt mantra; allt för plågsamt för att formulera.

- Vad hade dina föräldrar sagt om de vetat?

- De hade hatat dig.

- Hatar du mig?

- Det vet du att jag inte gör.

- Nej, men du föraktar mig.

- Det är en annan sak..

- Jag hatar mig själv, varför kan inte du också göra det? Allt vore så mycket enklare om du bara kunde hata mig!

 

Första gången jag träffar honom har han på sig en marinblå kavaj och tjocka svarta Dior-bågar. Hissdörren ska precis till att stänga då han ger upphov till en förtvivlad flämtning och skyndar sig in. Han synar mig från topp till tå, säger att han aldrig sett mig förut, komplimenterar min klänning och frågar om jag är amerikan. Jag svarar att jag är nyinflyttad från Sverige, sedan är det kört.

 

De kommande veckorna lär han mig allt om jazz och skjutsar mig i timtal på sin röda vespa. Jag klamrar mig fast bakom honom och låter vinden riva i håret. Det är sommar - jag är livrädd och kär på samma gång. De dagar då jag inte träffar honom sitter jag uppkrupen i mitt fönster och hoppas att han ska komma gåendes över innergården. Jag vill att han ska ursäkta sig, berätta något om fallet han arbetar med och säga att han självklart hellre hade tillbringat dagen med mig, men att det är körigt på byrån just nu.

 

Han är min största hemlighet och jag smyger ut på nätterna för att möta honom. Jag väntar tills jag hör hans ytterdörr stängas innan jag försiktigt lämnar våningen. Han tar mig till nya platser. Cirkusvagnar, svartklubbar med latexklädda män, vernisager och jazzcaféer. Världar öppnar och sluter sig igen när jag är med honom. Ofta promenerar vi runt-runt-runt i staden medan han berättar om saker han läst. En dag säger han att jag är som hämtad ur en J.D. Salinger novell. Det är det finaste någon någonsin har sagt till mig, för jag är arton år och älskar J.D.

 

Jag minns särskilt en dag då jag sitter hukad över hans piano och spelar min favoritsonat. Han betraktar mig från andra sidan av rummet. Det regnar ute och jag fryser eftersom jag är barfota och han alltid envisas med att ha öppna fönster. Vid sidan av pianot har han staplat en blandning av nothäften och gamla nummer av ArtReview. Kitty, säger han, det är något jag måste berätta för dig. Jag vänder mig bort från pianot och fokuserar blicken på honom. Nej, fortsätt! Jag tycker om att se och höra dig spela. Det är så här jag vill minnas dig.

 

Han såg plötsligt gammal ut.

 

En vecka senare när jag är på väg hem möter jag honom på innergården. Han har på sig den blå kavajen och jag ser honom innan han ser mig. Vid hans sida går en kvinna i hans ålder. Hon har en ring på sitt solbrända finger.

 

 

det var den första vakna timmen sedan natten passerat. jag var sömndrucken och ensam. det passade mig utmärkt. min inbyggda berättarröst sa åt mig att gå ner till havet, och jag lydde, bara för att plåga mig själv.

J talar om förgängligheten, självmord, sedan om min blogg. sammanhanget är inte särkilt smickrande, jag vet. han säger att han inte förstår. du borde skriva om sex och våld istället. sånt alla kan relatera till.. inte känslor!

jag vet inte.

telefonen vibrerar. det är långt efter midnatt och jag har precis lagt mig. i mörkret läser jag ett kom hit och tvekar. en kvart senare står jag ute i hallen fullt påklädd beredd att gå då en nyvaken O uppenbarar sig. han gnuggar ögonen och vänder sin trötta förvirrade blick mot mig.

- vart ska du? frågar han.

- jag ska ut en stund.

- nu? jag trodde att du sov.

- jag var vaken.

- du är ju galen om du går ut nu. det är svinkallt!

- lika galen som syd barrett... mumlar jag.

- va?

- jag sa godnatt, ljög jag och gick.