warsaw

första gången jag såg Vicky Christina Barcelona. Det var en sen höst- eller vinterkväll och vi var försenade som vanligt. A:s norrländska puls hade inte hunnit anpassa sig till Stockholms, F drogs med sin vanliga doktorandförvirring och jag var allmänt disträ. Efter att halkandes kryssat vår väg genom Östermalm nådde vi fram till biografen och tilldelades de sämsta nackvrickarplatserna längst fram, men det gjorde inte det hela mindre episkt.

Två timmar senare hade A bestämt sig för att bryta upp med sin pojkvän och jag hade bestämt mig för att kasta litteraturvetenskapen åt sidan och lämna landet. F gav oss menande blickar och sa att Woody Allen är en snuskig jävel som bara vill att unga tjejer ska vilja ha lössläppt sex med äldre män och att vi var naiva om vi köpte det.

Vi ville inte förstå vad han menade.

- Det är något storslaget över din familjs nervsammanbrott. Det är som ni har slutit ett hemligt avtal sinsemellan om att gå i tusen bitar vid minsta lilla motstånd och lämna landet så fort hjärtat brister. Jag vet inte, men det känns som att ni söker första bästa tillfälle att korsfästa er själva och tävla om vem av er som blöder längst, mest och med störst finess och innerlighet... Jag minns den där gången du ringde mig strax efter midnatt. Du var i upplösningstillstånd, hög på tabletter och sa att om du inte kom iväg till Paris skulle du sluta leva, men att ditt pass hade gått ut och att du nu var dömd att gå under. Minns du det? frågar hon och ser på mig över tekoppar och levande ljus.

Jag nickar tyst och vänder bort blicken.

- Eller den där gången i december när du inte sovit på veckor och sa att du skulle hyra en studio i Buenos Aires där du kunde skriva din roman, lära dig spanska och att spela gitarr. För att inte tala om att du ville bryta ihop ordentligt och förinta dig själv bland människor som varken vet ditt namn eller vad du flyr från. Det är något Bergmanskt över det hela, säger hon och väntar på att jag ska svara.

- Det kan hända, men ibland är det det enda som hjälper. Att få vakna som Lydia den ena dagen, Kitty den andra och Amalia den tredje, men aldrig som Erika. Att låtsas att problem varken klarar av lufttrycksförändringar eller att färdas 460 km/h. Dessutom finns det inget bättre än en stilig sorti. Men minns du varför jag aldrig åkte den gången?

- Det var på grund av den där filmen, eller hur?

- Ja.. Om Richie inte kommit över Margot efter att ha sett de fem världshaven och två polerna så skulle Buenos Aires knappast ha hjälpt mig heller. Jag hade nog snarare blivit olyckligare, eller i alla fall gravt alkoholiserad.

- I slutänden kommer det alltid vara du och Bergman…

- För evigt.

mina händer skälver fortfarande av kylan. stockholm är en stor och bländande vacker isvak. snön faller som dun och i ett av fönstren längs birger jarlsgatan värmer sig en gråspräcklig katt vid en intetsägande designerlampa. någon annan hade kanske beskrivit nattens scenografi som något hämtat ur en julkalender, men inte jag och jag misstar mig inte. inte en själ syns till ute när jag skyndar genom sibirien, inte en enda skuggfigur, och det är inte förrän vid den gamla banhallen som tystnaden bryts av ett uråldrigt vrålande. maskinskrin fyller luften och det svaga gula skenet från gatubelysningen penetreras av saftblandare och strålkastare. huggtänder trycks ner mot asfalten och konfrontationen ekar mellan de likriktade byggnaderna i sand- och äggskalsnyanser. det vilar något dystopiskt över det hela och jag får känslan av att befinna mig mitt i andehämtningen mellan två stora slag.  ett slags världarnas krig. inte en endaste del av mig vill dröja kvar vid oljudet och jag skyndar vidare längs Tegnérgatan, tar till vänster på Drottninggatan och ser att det lyser i ett av Strindbergs fönster. på något sätt känns det tröstande. som att Strindberg och jag är de enda som är vakna bortsett från kommunens stridsfordon och att han på något konstigt vis förstår mig. han av alla.

hennes page var brinnande orange och hon såg ut att vara allt mellan fjorton och sextiofem. allt annat föll ut i periferin då hon rättade till sina svarta bågar och började mässa. sa att hon ville ge minnen för livet. lämna avtryck och röra vid medvetanden. att hon för en gångs skull ville göra något bestående. rubba maktstrukturer och slita sig loss. hon ville väcka ungdomen inom sig igen. sa att hon skulle göra det för kommande generationers skull. från och med den kvällen skulle allt förändras. här och nu sa hon och fick mig att förstå vidden av hur vackert livet är. människan måste verkligen förgöras för att kunna födas på nytt.

Det var en av de varmaste somrarna någonsin. Det var förmiddag och jag hade precis vaknat. Någon hade dukat fram frukost och öppnat samtliga fönster i salongen för att vädra Chet Baker i sommarbrisen. "Det måste ha varit T", tänkte jag och gick för att leta reda på honom. Istället fann jag C i badrummet målandes sina fylliga YSL-läppar. Hon var på gott humör, skrattade och sa att hon hade smink nog att klara fyra utdragna världskrig i husarrest om hon så skulle känna för att måla sig festfin varje dag. Hon snurrade runt framför spegeln för att syna sin nya sommarklänning ur samtliga vinklar.

"Vad tycker du?", frågade hon utan att släppa sin spegelbild med blicken. "Den är perfekt! Eller hur?"

(Den var perfekt.)

Jag nickade till svar och frågade var T var och förklarade att jag inte kunde hitta honom. "T?", frågade hon. "Jag har inte sett till honom sedan igår. Är du säker på att han är här?" Jag var så säker som man kunde vara när det gällde T.

"Det är någon som spelar Chet Baker i salongen och det luktar Gauloises." förklarade jag och fick henne att stanna upp mitt i en rörelse med rougeborsten och lyssna efter de försynta tonerna. "Erika, det kan faktiskt lika gärna ha varit städerskan." replikerade hon och återupptog sitt ihärdiga arbete med borsten efter att ha kastat en förströdd blick i min riktning. Jag vägrade tro henne. Om man vaknar till Everything Happens To Me så måste det betyda någonting. Det bara måste.

"Nå, stå inte där och häng", skrattade hon. "Om du inte tänker äta frukost kan du lika gärna låta mig måla dina naglar. De ser ut att behöva lite Rouge Fatal." Jag avböjde med ett ursäktande leende och begav mig till Volkspark am Weinberg med Lolita. Hennes päls glänste i solskenet där hon låg bredvid mig i gräset och jag minns att jag tänkte att hon kanske var den enda som förstod medan jag strök undan en lock från hennes snälla ögon.

(Det måste ha varit han.)

Marina Tsvetajeva till Rainer Maria Rilke

St. Gilles-sur-Vie, den 2 augusti 1926

Rainer, Ditt brev fick jag på min namnsdag den 17/30 juli, ty ett helgon har även jag, trots att jag känner mig som förstfödd till mitt namn, liksom Dig till förstfödd för Ditt. Det helgon som hette Rainer hette säkert något annat. Du är Rainer.

Alltså på min namnsdag den vackraste gåvan - Ditt brev. Helt oväntat, liksom var gång, jag kommer aldrig att vänja mig vid Dig (liksom vid mig!), inte ens vid förvåningen, inte ens vid de egna tankarna om Dig. Du är vad jag skall drömma i natt, vad som i natt skall drömma mig. (Drömma eller drömmas?) Ett okänt jag i en främmande dröm. Jag väntar Dig aldrig, jag igenkänner dig alltid.

När någon drömmer oss tillsammans - då träffas vi.

Rainer, jag vill till dig också för mitt nya jag, det som bara kan uppstå med Dig, i Dig. Och sedan, Rainer ("Rainer" - brevets ledmotiv) - var inte ond på mig, jag är ju det, jag vill sova med Dig - somna in och sova. Det ljuva folkordet, så djupt, så sant, så otvetydigt, så exakt det är vad det säger. Helt enkelt - sova. Och ingenting mer. Nej, dessutom: bädda in huvudet i Din vänstra axel, armen om Din högra - och ingenting mer. Nej, dessutom: och ända in i djupaste sömn veta att det är Du. Och dessutom: hur Ditt hjärta klingar. Och - kyssa hjärtat. […] Om du tog till Dig mig, skulle Du ta till Dig - les plus déserts lieux. Allt som aldrig sover vill sova ut i Dina armar. Till långt in i själen (strupen) - så vore kyssen. (Inte eldstorm: avgrund.)

Je ne plaide pas ma cause, je plaide la cause du plus absolu des baisers.

ett program jag såg på sveriges television. det måste ha varit i slutet av högstadiet, eller kanske under gymnasietiden. jag hade stängt in mig på mitt rum, ute var det mörkt; kan hända att det var natt eller bara en norrländsk vintereftermiddag, minnet förtäljer inte det. däremot minns jag mannen i programmet. han var uråldrig och bodde tillsammans med sin katt i en enrummare med kokplatta i utkanten av moskva. hans händer darrade när han drack te och han berättade om hur hans syn var på väg att försvinna, hur knapert han levde, om barnen som aldrig hörde av sig och om sovjet. han talade om att ha ett val, respektive att inte ha det. han hade ett val menade han.

runt omkring honom låg garnnystan i olika färger och han berättade hur han försörjde sig, fortsatte och sa jag virkar dem själv medan han höll upp en bärkasse framför kameran och log nedslaget. varje dag gick mannen ut på moskvas gator för att sälja bärkassarna han virkat. en gråspräcklig dag fick kameramannen och jag följa med honom genom betonglandskap, höra honom prata med den ström av människor han stoppade för att fråga om de möjligen skulle vara intresserade av en kasse eller två. de flesta ignorerade honom medan de andra kastade ett nej tack innan de skyndade vidare och lämnade honom bakom sig ännu krokigare än han varit då han steg upp ur sängen tidigare den morgonen.

därefter följde en scen med gråspräckliga duvor drickandes ur en vattenpöl och mannen, sittandes på en parkbänk bakom duvorna, med pannan dystert lutad i händerna. när han återigen lyfte sitt molokna ansikte hörde jag honom yppa ett vi går hem igen till kameramannen. han hade gett upp.

nästa scen. vi är hemma hos mannen igen. han sitter på sängkanten, återigen samma dystra uppsyn. han vänder blicken mot golvet och säger att tiderna har förändrats, att det inte är någon som behöver nätkassarna längre nu när det finns platspåsar. han grät. kameran riktas mot katten som leker med ett garnnystan och i bakgrunden hörs mannens allt häftigare snyftningar. han säger att han förstår dem, att hans bärkassar inte bara är onödiga utan faktiskt riktigt omoderna också. han försöker ta sig samman nu och kameran vänder sig åter igen mot honom, han torkar ögonen, säger nåja, vi ska nog klara den här månaden också till sin katt som stryker sig mot hans sida. vi ska nog klara oss.

jag undrar var de är nu.

Jag vet inte var jag ska börja.

Det var en lördag och jag släpade mina väskor mellan stadsdelar, förbi rödljus och bort från Kungsholmen. En tjej med ögon kisande bakom lösögonfransar och glitter frågade mig vart jag skulle och jag nickade i riktning mot Östermalm, förklarade att jag befann mig mellan ställen och skulle checka in. Hon förstod, sa att Stockholm är ett freak som egentligen förtjänar att dö, men som man inte kan låta bli att älska ändå.

Jag visste precis vad hon menade.

Stockholm är en riktigt olycklig kärlekshistoria, som en ovarsam älskare som får mig att älska kylan och fylla igen luckor med fantasier. En kärlekshistoria som får mig att känna, om än inte lycka, så något så starkt att jag skulle göra vad som helst för att hålla den kvar om jag bara skulle våga. En kärlek jag skiljs från efter att mina naglar lämnat djupa sår efter sig.

En timme senare och allt var tillbaka. Jag befann mig under lager av dun i ett vitmålat rum; sentimental och bräcklig. Endast floristen kunde förmå mig att gå ut i eftermiddagsdimman och idka överlevnad längs Stockholms gator. När jag minst anade det kom försoningen: en svartklädd skara, vita rosor, begravningsljus, en källarvåning, obegränsade mängder champagne, våldsam musik och hundra tusen kronor i en gammal plastpåse. Återigen förlät jag allt, för Stockholm var precis som när vi först träffades.. lite för bra för att vara sann.