warsaw

en man (runt 50år, vettskrämda ögon bakom runda bågar, rutig skjorta och fältbiologskägg) vevar ner bilrutan och gastar "lilla flicka! du måste vara försiktig om du inte vill bli påkörd i trafiken!" men jag vet inte vad jag vill så jag tackar honom för rådet och ropar att jag ska ha det i åtanke en annan gång men att det jag egentligen behöver är självhjälpsböcker och tunnelbanekort.

Kombinationen Nicolai Dunger och Edith Södergran är nästintill oslagbar.

Nicolai Dunger – Dagen Svalnar

Staden drabbade mig som en sjukdom och jag trampade snabbt med ojämn puls och en intill döden gränsande trötthet. Med nerverna i strama knutar, bländad av solljus och dränkt av sorl tog jag mig över till andra sidan, till kungsholmen där han plötsligt klev ut i vägen som om det inte fanns någon morgondag, bestämt, precis som varje man med både framtid och förflutet medan jag, försänkt i mitt nyvunna tillstånd lyckas konstatera att det snart kommer göra ont men smärta som smärta. Jag var redo för en blandning av blod och flanell men han fegade ur, backade in på trottoaren och kastade ett ursäktande leende medan jag tänkte att nästa gång, då kör jag på dig Plura, nästa gång är det vi som delar rum och sorger på sjukhuset.

Somliga dagar hör det till att känna sig sårbar som en blödarsjuk, att dra in luft i lungor som krampaktigt stöter den bort från sig, dagar då man vet allt utan att kunna yppa ett enda ord, tillfällen då man möter en glasartad blick i spegeln och vet att personen i fråga redan är långt borta i en annan värld.  

klockan är tjugotvåtrettiotvå och jag är fruktansvärd. vore jag fiktion skulle jag vara tom ripley. döda alla som kom i min väg, inte för att blod är bättre än något annat utan bara för att göra något jag är riktigt bra på. jag skulle göra det skickligt, med finess, jag skulle göra det bättre än det mesta, till och med bättre än då han lyssnar på hänsynslöst hög jazz, duperar kringresande amerikaner och klär i kavaj. framför allt skulle ingen säga aldrig, bara jo, precis som på film och lite längre hem än tidigare. för om jag någonsin. ja, ni kan säkert gissa.

Oskar Schönning – Film