Jag minns #28 Indien/Nepal
'
XXXXXXXXXXXXXX
det var då det slog mig.
jag visste inte om det var röken i mina lungor eller hans röst. ögon. läppar. händer. men jag kunde inte komma på någonting som någonsin betytt mer.
nu, några veckor senare utan rök i lungorna och det är fortfarande ingenting som kommer i närheten. med * är livet som nouvelle vague-film när den är som allra bäst.
Om kärlek #3
möt mig
möt mig i skymningen, soluppgången eller under den blixtrande gatubelysningen strax efter midnatt. möt mig vid vägkorsningar, gränder eller på mörka barer. möt mig i trappuppgångar, nedsläckta parker eller sköra sommarlandskap. möt mig på broar, längs kullerstensgator eller där doften av salt och olja möts. möt mig med minnen och en glödande cigarett mellan dina ömma fingrar. möt mig.
Om kärlek #2
XXXXXXXXXXXXX
I WORE YOU LIKE A BLANKET I WORE YOU LIKE A CLOAK I MIGHT AS WELL HAVE LIVED INSIDE YOU BURIED IN THE SMOKE FROM MIRRORS WALLS EYELIDS OF TEAR DROPS THE PLACES THAT I LOVED YOU
xXxXxXXxxXxxxXXXxxxX
- Vad hade dina föräldrar sagt om de vetat?
- De hade hatat dig.
- Hatar du mig?
- Det vet du att jag inte gör.
- Nej, men du föraktar mig.
- Det är en annan sak..
- Jag hatar mig själv, varför kan inte du också göra det? Allt vore så mycket enklare om du bara kunde hata mig!
Första gången jag träffar honom har han på sig en marinblå kavaj och tjocka svarta Dior-bågar. Hissdörren ska precis till att stänga då han ger upphov till en förtvivlad flämtning och skyndar sig in. Han synar mig från topp till tå, säger att han aldrig sett mig förut, komplimenterar min klänning och frågar om jag är amerikan. Jag svarar att jag är nyinflyttad från Sverige, sedan är det kört.
De kommande veckorna lär han mig allt om jazz och skjutsar mig i timtal på sin röda vespa. Jag klamrar mig fast bakom honom och låter vinden riva i håret. Det är sommar - jag är livrädd och kär på samma gång. De dagar då jag inte träffar honom sitter jag uppkrupen i mitt fönster och hoppas att han ska komma gåendes över innergården. Jag vill att han ska ursäkta sig, berätta något om fallet han arbetar med och säga att han självklart hellre hade tillbringat dagen med mig, men att det är körigt på byrån just nu.
Han är min största hemlighet och jag smyger ut på nätterna för att möta honom. Jag väntar tills jag hör hans ytterdörr stängas innan jag försiktigt lämnar våningen. Han tar mig till nya platser. Cirkusvagnar, svartklubbar med latexklädda män, vernisager och jazzcaféer. Världar öppnar och sluter sig igen när jag är med honom. Ofta promenerar vi runt-runt-runt i staden medan han berättar om saker han läst. En dag säger han att jag är som hämtad ur en J.D. Salinger novell. Det är det finaste någon någonsin har sagt till mig, för jag är arton år och älskar J.D.
Jag minns särskilt en dag då jag sitter hukad över hans piano och spelar min favoritsonat. Han betraktar mig från andra sidan av rummet. Det regnar ute och jag fryser eftersom jag är barfota och han alltid envisas med att ha öppna fönster. Vid sidan av pianot har han staplat en blandning av nothäften och gamla nummer av ArtReview. Kitty, säger han, det är något jag måste berätta för dig. Jag vänder mig bort från pianot och fokuserar blicken på honom. Nej, fortsätt! Jag tycker om att se och höra dig spela. Det är så här jag vill minnas dig.
Han såg plötsligt gammal ut.
En vecka senare när jag är på väg hem möter jag honom på innergården. Han har på sig den blå kavajen och jag ser honom innan han ser mig. Vid hans sida går en kvinna i hans ålder. Hon har en ring på sitt solbrända finger.
Om kärlek #1
Åh Serge
Serge sitter i baksätet och leker med en revolver. Han är full och orakad. Skjortan är uppknäppt. Håret i en enda röra. Chauffören ber honom att lägga revolvern åt sidan och sluta, säger att han borde vänta med det där tills de lämnat stranden, bilen guppar så. För du vill väl inte att den ska trycka av? frågar han Serge som ler hånfullt tillbaka och berättar om sin flickvän och regissören utan minsta ansats till att ta undan vapnet. Jag måste spara kulorna. Om han rör min flickvän kommer jag skjuta dem båda, och till sist - mig själv.
Om att kyssa Rilkes hjärta
Marina Tsvetajeva till Rainer Maria Rilke
St. Gilles-sur-Vie, den 2 augusti 1926
Rainer, Ditt brev fick jag på min namnsdag den 17/30 juli, ty ett helgon har även jag, trots att jag känner mig som förstfödd till mitt namn, liksom Dig till förstfödd för Ditt. Det helgon som hette Rainer hette säkert något annat. Du är Rainer.
Alltså på min namnsdag den vackraste gåvan - Ditt brev. Helt oväntat, liksom var gång, jag kommer aldrig att vänja mig vid Dig (liksom vid mig!), inte ens vid förvåningen, inte ens vid de egna tankarna om Dig. Du är vad jag skall drömma i natt, vad som i natt skall drömma mig. (Drömma eller drömmas?) Ett okänt jag i en främmande dröm. Jag väntar Dig aldrig, jag igenkänner dig alltid.
När någon drömmer oss tillsammans - då träffas vi.
Rainer, jag vill till dig också för mitt nya jag, det som bara kan uppstå med Dig, i Dig. Och sedan, Rainer ("Rainer" - brevets ledmotiv) - var inte ond på mig, jag är ju det, jag vill sova med Dig - somna in och sova. Det ljuva folkordet, så djupt, så sant, så otvetydigt, så exakt det är vad det säger. Helt enkelt - sova. Och ingenting mer. Nej, dessutom: bädda in huvudet i Din vänstra axel, armen om Din högra - och ingenting mer. Nej, dessutom: och ända in i djupaste sömn veta att det är Du. Och dessutom: hur Ditt hjärta klingar. Och - kyssa hjärtat. […] Om du tog till Dig mig, skulle Du ta till Dig - les plus déserts lieux. Allt som aldrig sover vill sova ut i Dina armar. Till långt in i själen (strupen) - så vore kyssen. (Inte eldstorm: avgrund.)
Je ne plaide pas ma cause, je plaide la cause du plus absolu des baisers.
En kärlekshistoria
Jag vet inte var jag ska börja.
Det var en lördag och jag släpade mina väskor mellan stadsdelar, förbi rödljus och bort från Kungsholmen. En tjej med ögon kisande bakom lösögonfransar och glitter frågade mig vart jag skulle och jag nickade i riktning mot Östermalm, förklarade att jag befann mig mellan ställen och skulle checka in. Hon förstod, sa att Stockholm är ett freak som egentligen förtjänar att dö, men som man inte kan låta bli att älska ändå.
Jag visste precis vad hon menade.
Stockholm är en riktigt olycklig kärlekshistoria, som en ovarsam älskare som får mig att älska kylan och fylla igen luckor med fantasier. En kärlekshistoria som får mig att känna, om än inte lycka, så något så starkt att jag skulle göra vad som helst för att hålla den kvar om jag bara skulle våga. En kärlek jag skiljs från efter att mina naglar lämnat djupa sår efter sig.
En timme senare och allt var tillbaka. Jag befann mig under lager av dun i ett vitmålat rum; sentimental och bräcklig. Endast floristen kunde förmå mig att gå ut i eftermiddagsdimman och idka överlevnad längs Stockholms gator. När jag minst anade det kom försoningen: en svartklädd skara, vita rosor, begravningsljus, en källarvåning, obegränsade mängder champagne, våldsam musik och hundra tusen kronor i en gammal plastpåse. Återigen förlät jag allt, för Stockholm var precis som när vi först träffades.. lite för bra för att vara sann.
xXxXXxxxXXXXXxxXxxXxx
paul ricoeur skriver att text utplånar förhållandet till världen och ersätter den omgivande verkligheten. ord blir ord för sig själva. mots pour eux-même. han talar om auror. textens aura. han menar att textens aura skymmer världen själv. den bysantinska världen, skriver han, den byzantinska världen är imaginär. imaginaire littéraire; precis som du och jag.
jag vill skriva om kärleken och om dig.
