xXxXxXXxxXxxxXXXxxxX
- Vad hade dina föräldrar sagt om de vetat?
- De hade hatat dig.
- Hatar du mig?
- Det vet du att jag inte gör.
- Nej, men du föraktar mig.
- Det är en annan sak..
- Jag hatar mig själv, varför kan inte du också göra det? Allt vore så mycket enklare om du bara kunde hata mig!
Första gången jag träffar honom har han på sig en marinblå kavaj och tjocka svarta Dior-bågar. Hissdörren ska precis till att stänga då han ger upphov till en förtvivlad flämtning och skyndar sig in. Han synar mig från topp till tå, säger att han aldrig sett mig förut, komplimenterar min klänning och frågar om jag är amerikan. Jag svarar att jag är nyinflyttad från Sverige, sedan är det kört.
De kommande veckorna lär han mig allt om jazz och skjutsar mig i timtal på sin röda vespa. Jag klamrar mig fast bakom honom och låter vinden riva i håret. Det är sommar - jag är livrädd och kär på samma gång. De dagar då jag inte träffar honom sitter jag uppkrupen i mitt fönster och hoppas att han ska komma gåendes över innergården. Jag vill att han ska ursäkta sig, berätta något om fallet han arbetar med och säga att han självklart hellre hade tillbringat dagen med mig, men att det är körigt på byrån just nu.
Han är min största hemlighet och jag smyger ut på nätterna för att möta honom. Jag väntar tills jag hör hans ytterdörr stängas innan jag försiktigt lämnar våningen. Han tar mig till nya platser. Cirkusvagnar, svartklubbar med latexklädda män, vernisager och jazzcaféer. Världar öppnar och sluter sig igen när jag är med honom. Ofta promenerar vi runt-runt-runt i staden medan han berättar om saker han läst. En dag säger han att jag är som hämtad ur en J.D. Salinger novell. Det är det finaste någon någonsin har sagt till mig, för jag är arton år och älskar J.D.
Jag minns särskilt en dag då jag sitter hukad över hans piano och spelar min favoritsonat. Han betraktar mig från andra sidan av rummet. Det regnar ute och jag fryser eftersom jag är barfota och han alltid envisas med att ha öppna fönster. Vid sidan av pianot har han staplat en blandning av nothäften och gamla nummer av ArtReview. Kitty, säger han, det är något jag måste berätta för dig. Jag vänder mig bort från pianot och fokuserar blicken på honom. Nej, fortsätt! Jag tycker om att se och höra dig spela. Det är så här jag vill minnas dig.
Han såg plötsligt gammal ut.
En vecka senare när jag är på väg hem möter jag honom på innergården. Han har på sig den blå kavajen och jag ser honom innan han ser mig. Vid hans sida går en kvinna i hans ålder. Hon har en ring på sitt solbrända finger.
var det såhär det gick till e????
det är så här jag minns det; som ett vackert men sorgligt kapitel ur mitt liv. det är du som har tagit fotografiet, minns du det? du ville att jag skulle visa var jag hade bott och jag svarade att vi måste vänta tills det blivit mörkt för att jag inte ville träffa någon. han var en av dessa någon.
självklart minns jag, det var vår första kväll någonsin tillsammans. vi möttes på ett fik i mitte, vad hette det? du hade druckit varm choklad. det var caféet med den coola innergården. minns en del av det du berättade dagen efter om honom, när vi gick runt på berlins gator. tror att jag samtidigt berättade om en viss person. nu när jag tänker efter minns jag nog att du sa att han träffade en annan, vilket fruktansvärt slag när man är sjutton år. hur mycket trodde du på er två innan det? vill gärna höra dig berätta igen.
det var cinema café på rosenthaler straße. O träffade inte bara någon annan. han var gift. hon frilansade inom teatern och jobbade i italien den sommaren. egentligen trodde jag nog aldrig att det skulle komma till den punkten att jag presenterade honom för mina föräldrar. en väldigt dum och naiv del av mig kanske hoppades på det. så jag vet inte hur mycket jag vågade tro på "oss". mest av allt har han gjort det svårt för mig att tro på någonting överhuvudtaget. det är som att svarta själar och hemligheter dras till mig.
jag var blind.
