warsaw

(att komma hem behöver inte vara en schlager, det kan vara en jens lekman-sång.)

det har gatt runt tio dagar sedan jag lamnade det jag inte kan gora annat an att kalla hem, nu ar vi i toulouse dar byggnaderna ar precis sa rosaroda som man kan vanta sig om man har nagon slags foraning och dar det heliga vattnet alltid tycks ta slut innan man nar fram.

men vad har du då menat med allt! någonting har du väl menat! vad har du då avsett med det du satt igång, med hela det oerhörda livet! vi måste begära full klarhet om allt, dessutom förvirringen som är i allt. vi måste begära visshet om den strålande glädjen, om vår rätt till lycka och ljus, vår strålande glädje; dessutom visshet om  att ingen glädje finns. vi måste begära ångestens djupaste avgrunder, vårt lidande som ingen kan fatta, vår ångest, vårt mörker där vi försmäktar och dör, dessutom visshet om att ingen anledning till ångest finns, vi måste begära ett sammanhang i allt, ro för vår tanke, för vårt pinade, kämpande hjärta, dessutom att det inte skall vara något sammanhang, ingen ro, ingen frid. vi måste begära allt.

- pär lagerkvist

Finns det överhuvudtaget så mycket tålmodighet i världen, Milena, som är nödvändigt för att stå ut med mig? Säg mig det på tisdag.

F.

Prag 4. juli 1920, Söndag

Idag Milena, Milena, Milena - jag kan inte skriva annat. Jo. Idag alltså, Milena, bara i all hast, trötthet och ickenärvaro (det sista riktigt nog om morgonen också). Hur ska man kunna vara annat än trött, man lovar en sjuk människa tre månaders permission och ger honom fyra dagar och bara en del av tisdagen och söndagen, och kvällarna och morgnarna har man också skurit bort. Har jag inte rätt i att jag inte har blivit helt frisk? Har jag inte rätt? Milena! (sagt in i det vänstra örat medan du ligger där på den simpla sängen i djup och lugn sömn och långsamt, utan att veta det, vänder du dig från höger till vänster mot min mun.)

Din

mitt pekfinger skyndar genom de latinska kvarteren, förbi jardin de d'atlantique och place st. sulpice, fortsätter längs rue bonaparte och stannar inte förrän det når place st. germain des prés.

det var där jag såg honom sista gången, berättar han, precis där du sitter nu, samma fåtölj, benen kryssade. han kom till mig en sen kväll i maj med en flaska brännvin under armen och en bekant under den andra, pratade osammanhängande och firade gud-vet-vad. förstår inte vem som ska bära kistan.. de borde elda upp både honom och huset! du vet, som de gör i den där filmen; gilbert grape, du kanske har sett den? ja det vore verkligen något.. de borde bränna det stackars fyllot! ingen ceremoni, bara eld.

höjer näsblodsmusiken, hastigheten och samtalstempot. ler ursäktande då han passerar rödljus, rockstjärnor och tunnlar som blixtnedslag. söker en fast punkt men finner ingen och när han pekar på något försvinnande i periferin vet jag inte längre om det är jag eller resten av världen som svartnar.

nästa liv ska jag vara en pålitlig bloggare. en sån som uppdaterar sidan minst två-tre gånger per dag. någon som varken förlorar orden eller saknar något intressant att skriva. någon som inte snöar in på red house painters och måste stanna upp hela natten. någon, ja någon som bidrar helt enkelt.

The Red House Painters - Katy Song

det finns ingen film som fångar skilsmässoåret så bra som the squid and the whale. jag skulle kunna byta ut brooklyn mot sundsvall. ändra åldrarna och namnen. addera en katt. byta kön och frisyrer på syskonen. raka av pappans skägg. subtrahera tennistränaren. sedan är jag där. tillbaka där det slutade. jag skulle vara den typ sjuttonårige walt berkman. plagiera tågtexter och vara arrogant. framförallt skulle jag precis lika orättvis, blind och snabb att döma. men till skillnad från honom ljög jag aldrig om kafka och hade aldrig någon flickvän att behandla som skit.

Bert Jansch- The Bright New Year

Det handlar om att stå på varsin sida av en stängd dörr, utan ansats.
Det heter att ständigt göra upp med någon som aldrig svarar.

Det handlar om regnet som faller både inom och utom.
Det heter att älska och omfamna världen för vad den verkligen är.

Det handlar om att vara 15år, köpa sitt första vapen, lämna avskedsbrev och försvinna.
Det heter att återvända några dagar senare; moloken och omedgörlig.

Det handlar om en andlig feber som aldrig brinner ut.
Det heter att säga allt utan ord, utan det som stavas dig och mig.