warsaw

Jag tycker om att vara här. Knastrande radiomaster, mardrömsmanuskript, Frödings grav, kranar som droppar, en slags hymn som vibrerar i bakgrunden, människor som lutar sig ut från balkongerna och flickor som läser modemagasin och bestämmer sig för att bli kända... Vissnande blommor och konstnärssjälar, uppenbara kommunikationssvårigheter, spel och jag-tar-det-tillbaka: jag gillar det bara för att det är absurt.

Jag vill ha mer.

- Stolthet är en synd..

- Sluta, ge mig nycklarna!

- Säg det! Annars tvingar jag dig..

 

Livet är som en gammal strömbrytare. Den gnistrar, slår på och sedan av, precis som om vi aldrig hade funnits eller betytt något för någon. Världen är en fantastiskt absurd och meningslös plats. Det finns inte så mycket utrymme för att vara annat än banal.

 

Enbenta fåglar. TBC. Schizofreni, tablettöverdoser och alkohol. Köttsliga förströelser. Köpcenter. Meningslösa fraser. Börsmäklare. Modemagasin. Kåkstäder. Kokain. Hjärtan kalla som månen. Musikhatande pianister som enbart spelar för att ha råd att köpa canvas och oljefärger.

 

Om världen ändå kunde stanna upp och göra rätt för en gångs skull. (Om ändå * kunde stanna upp..)

 

Hon hade pratat om Italien. Bologna. Genova. Rivieran. Rom. Det spelade ingen roll hur mycket hon än lindade in det. Jag ville skrika rätt ut, men mumlade istället att jag skulle se efter i min kalender. Det var inte hennes fel. Det ÄR inte hennes fel. Det är jag och mina fantasifoster. Mina tänk om och kanske.

 

Det var natt när jag körde dit. Jag kände mig tvungen. Kanske för att legitimera min nedstämdhet. Kanske för att det var min sista chans att ta farväl. Jag tror att alla når en punkt då de inser att det är ohållbart att livnära sig på minnen och drömmar. Det var precis där jag befann mig när jag satte mig i bilen. I Punkten.

 

Det var inget romantiskt dekadent över det hela. Det var bara den klibbiga nattluften och mina flämtande lungor i den svarta ogenomträngliga slöjan bortom gatubelysningen. Mitt hjärta överröstade musiken när jag kom fram. Gatan var precis lika stilla som jag mindes den och det lyste i det som varit hans arbetsrum. Ett rött sken. Han skulle ha hatat det.

 

Om jag ändå hade varit som William Faulkner. Då hade jag omringat det förflutna, integrerat det i nuet och aldrig behövt släppa taget. Men jag är inte William Faulkner. Från och med nu gömmer jag sena nätter, hemliga kojor, den första kärleken, äppelträd, M vid pianot, drömmar, kafferep, S som lyfter mig som en docka, förtroliga samtal, knarrande trappsteg, doften av gamla böcker, skattjakter, såret P lämnade kring min vänstra handled, rosenrabatterna, första dagarna med K, smådjursbegravningarna och vattenkrigen.

 

Allt ska jag förvara i mitt sagoslott. Ni kan söka mig där om ni vill.

† posörer + norrlänning x1 göteborgare x1

† reggaehopp från malmö † stickat † profil x2

† miljöpartister † svarta bågar † truckerkeps † rutig skjorta

† allvarlig profil † göteborgare † skägg

det är natt och eiffeltornet lyser upp skyn. de andra sover. bara jag och en prettoparisien i vitt linne är vakna. han vänder sitt skäggiga ansikte mot det tomma blå och blåser ut cigarettröken innan han fimpar, tänder en ny. lucky strikes, för layouten och den goda smakens skull. herregud. jag är flera veckor bort och ett stenkast från Marcel Prousts grav, men kan ändå inte låta bli att tänka på brevet. min sista hälsning. rubriken skulle vara kort och rakt på sak. till den ende skulle den lyda. sen skulle jag förklara allt. jag skulle formulera det outtalade. vara så där farligt självutlämnande som knappt känns okej på film. jag skulle spilla ord som om det här vore min sista söndag och jag aldrig någonsin skulle behöva möta en endaste blick igen. inget skulle undkomma min febriga penna. jag skulle berätta om allt jag övervägde att göra bara för att det skulle göra lika ont i dig som i mig.

 

paris drabbar mig som en sjukdom. jag yrar och skulle inte kunna vrida mig ur dess grepp även om jag så hade velat. vi skickar litervis med dikt från ett postkontor i utkanten av stan och spelar piano för britter och en ensam japan. vi letar efter kvinnan som aldrig är där och mina ögon flimrar av någon slags feber, eller är det sentimentalitet?

jag flyr våren med alla sina upp- och nedgångar, sina fram och tillbaka, sin ambivalens och tveksamhet. här kan jag hoppas även om våren därhemma tvekar, varken snön eller de piskande regnskurarna kan nå och skymma mina drömmar nu. finner tillfälliga lösnigar och tillflyktsorter. gömmer mig bland myror i svartvitt och kvinnobröst. bekantar mig med museivärdar för att komma närmare konsten och få tiden att gå. jag ser honom genom fönstret på tredje våningen. i skuggan. han hade fört mig dit, kastat ett aprés, ici? varpå jag hade nickat och lett förstrött. istället för att ha slängt ett effektfullt NEJ till svar letade jag ursäkter i en picasso och hoppades att han skulle tröttna på att vänta alternativt brinna upp i solen.

Jag ville förstöra något vackert.

I morgon gör jag det på allvar och på torsdag försvinner jag härifrån.

Be mig om kärlek. Tårar. Kvidande. Bulimi.

Stoppa min hand innanför era byxor.

Ge mig mjuka händer. Parfym. Skäggiga bröst.

Låt mig lära er allt om vansinne och kyssa era fingrar.

Jag skjutsar er genom blixtrande tunnlar och åsknedslag.

Slukar gröna drycker om ni bjuder.

Drick mig. Dränk mig. Ryck mig loss!

Förför mig. Begrav mig.

Gör vad ni vill så länge jag kan nå er!

Skicka en adress så ger jag så mycket av mig själv som distansen och posten tillåter.

I’ve dreamed of you so much you’re losing your reality. Is there still time to reach that living body and kiss on that mouth the birth of the voice that’s dear to me? I’ve dreamed of you so much that my arms, used to crossing on my chest as I hug your shadow, couldn’t fold themselves around the shape of your body, maybe. And faced with the actual appearance of what’s haunted me and ruled me for days and years, I would probably turn into a shadow. O what a sentimental pair of scales. I’ve dreamed of you so much there’s probably no more time for me to wake up. I sleep standing up, my body exposed to all the appearances of life and love and you, the only thing that counts for me today. I’d probably reach for the first lips and face that came along, than your face and your lips. I’ve dreamed of you so much, walked so much, talked, slept with your phantom that maybe there’s nothing left for me to do but be a phantom among the phantoms and a hundred times more shadow than the shadow that strolls and will go on strolling cheerfully over the sundial of your life.

- Robert Desnos

Jag kommer stå i en telefonhytt i det sjätte distriktet. Regnet kommer sila ner och det måste vara natt för tomma taxibilar cirkulerar och horornas läppar är röda som öppna sår. Med luren krampaktigt mellan örat och axeln kommer jag slänga ner mina sista euros i myntinkastets gap och snabbt slå hans nummer för att inte hinna att ångra mig. Först kommer jag höra ett brus. Sedan kommer signalerna tränga genom etern. Mitt hjärta kommer försöka slå sin väg ut ur mitt bröst och min röst svika mig när det väl gäller. Men det kan inte hjälpas. Den här gången tänker jag inte lägga på. Jag kommer tillåta mig själv en sista akt av förnedring. Det kommer vara på riktigt; nästan som om jag hade fattat ett beslut.