warsaw

Efter att ha spenderat större delen av veckan på sofflocket tillsammans med Lars von Triers Europa-triologi och ett gäng näsdukar har jag lyckats hitta motivationen igen. Det ledde till efterforskning i reseböcker och på internet om Wien samt Amsterdam. Jag har dock inte skrivit något om gamla gotiska kyrkor etc, eftersom det säkert är sånt som är svårt att undvika, utan istället bara tagit med sånt som det är lätt att gå miste om. Ska dock läsa på lite om den morderna arkitekturen i Amsterdam och se om det är något som vi bara-måste-se-!-.

Ich suche in dem blutenden Europa
nach dem, wovon ich träume im Exil.
Ich suchte Künstler, ewig bunte Gärten,
mit Bildern Rembrandts, mit Versen von Vergil.

Unter einer Kirchenkuppel in Warszawa
Will ich vor den Ikonen stehen.
Und am Abend will ich wandeln durch Venedig
Und die Paläste an der Rialto Brücke sehen.

Ich bin der letzte Tourist in Europa,
und wie ein Ruheloser irre ich umher.
Ich will nach Wien, um Mozart zu treffen,
Ich will nach Rom, vor Raffael zu knien.

Ich will nach London, nach Stratford on Avon,
Ich will nach Brügge, Antwerpen, Brüssel.
Und als der letzte Tourist in Europa
Sehen die Dächer von Paris vom Tour d’Eiffel.

Ich sagte das Dichterhaus in Weimar
Trank den Duft von tausend Rosen in Athen.
Und den halbverkohlten Band vom Buch der Liebe
Fand ich in einer Ruine in Berlin.

Ich habe geträumt vor dem alten Schloss in Dresden,
Stand voller Ehrfurcht vor Lübecks Gotik.
Und irgendwo in einem kleinen Rund bei Leipzig
Hörte ich die Klänge von Beethovens Musik.

Ich möchte überall dorthin nach Europa,
Wo die Liebe Schiffbruch erlitt.
Ans Grab von Romeo und Julia in Verona
Zu einem kleinen stillen Gebet.

Zu den dorischen Säulen der Akropolis,
Zu Pallas Athene mit dem Speer in der Hand.
Das gibt mir Mut, meinem Schicksal zu begegnen,
Und in Sokrates sonnigem Land.

Jag orkar inte gå ut. Släpar mig runt i våningen, dokumenterar, erövrar gemensamma utrymmen, inleder Europa-projektet. Sofia och jag gåendes med gigantiska ryggsäckar i en febrig solnedgång. Observera: träden är under konstruktion.

Inte nog med att jag missar Ulrike Maria Stuart.. Nu kommer jag även gå miste om Nationalmuseums utställning Prerafaeliterna. För att livet inte ska kännas allt för orättvist ska jag spendera mer tid på cinemateket och Bergen Filmklubb den här veckan. Inte för att det kommer mildra min bitterhet, men kanske få mig att tänka på något annat. Jag lovar härmed mig själv Jesus Christus Erlöser med Kinski och The Third Man av Carol Reed. Nästa vecka toppas med Liquid sky. Filmen jag velat se sedan Tarnation men som aldrig kommit i min väg förrän nu.

Min helg har slukats av arbete och elände. Jag har sett en till hälften bortruttnad fot (och dessutom känt lukten av den) - hej kallbrand!, varit med i en trafikolycka, slagits ner av kritik, rest mig upp igen då jag insett att världen är större och lärt känna nya avigsidor hos den mänskliga naturen. Innan hela mardrömshelgen drog igång införskaffade jag den  l e g e n d a r i s k a  anteckningsboken från Moleskine, allt för att utmana min prestationsångest och hylla Europa.



En natt spenderades med "Roman Holiday" och en norsk variant av ztv. Allt för att hålla mig vaken. Dagarnas lediga timmar, som varit få, har ägnats åt "Palestine" av Joe Sacco.

Som jag har väntat, och nu är DVD:n här, sedan hur länge vet jag inte..
Se "The Baader Meinhof Komplex" minst tre gånger per dag!

Ibland längtar jag tillbaka till Stockholm mer än vanligt. Jelineks pjäs "Ulrike Maria Stuart" går upp på Tribunalen nu på fredag. Se den eller gör som jag: gräm dig över att missa den.

Det Akademiske Kvarter anordnade litteraturkväll och givetvis var jag och Adrienne tvungna att ta tempen på bidragen. Unga skägg med hatt, levande renässansmålningar och uppdragna axlar reciterade sina poem som alla kretsade kring ett och samma tema: den blå stenen. Därefter gjorde både jag och Adrienne debut med en gemensam textkomposition. Efter att kvällen gått kunde vi båda konstatera att vi inte kan tillräckligt mycket om norsk litteraturhistoria, men att det är något värt att åtgärda.



Resten av natten spenderades i M. Duras tecken tillsammans med "Det är allt", vars sista anteckning författades den 29:e Februari, tre dagar före hennes död. Å ena sidan handlar "Det är allt" om kärleken till Yann Andréa Steiner men å andra sidan om hennes relation till skriften.

"Yann, jag är fortfarande här.
Jag måste ge mig av.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig.
Jag skriver till er som om jag ropade på er.
Kanske kunde ni hälsa på mig.
Jag vet att det inte tjänar något till."

Hennes självsäkra framtoning vittnar ofta om rädslan att bli bortglömd och underskattad. Men även om hon ofta kritiserades för att vara både narcissisk och ständigt mala en och samma historia (hennes historia) så är det, enligt min mening, själva tjusningen med henne. Att hon totalt har smält samman med sin fiktion och upphört att tala i termer om sant respektive falsk för att istället skapa sanningen.

Jag har svept igenom ytterligare ett nervigt stycke text. Hunter S. Thompson experimenterar med meskalin och oroar sig över flyget han borde befinna sig på inom två timmar. Ord han måste få ur sig och öl han vill inta. Försöken att med radions hjälp distrahera sig själv ifrån att hoppa ut från hotellbalkongen. Städerskan han vill undvika, det näst intill omöjliga telefonsamtalet till Oscar och tillflykten till skrivmaskinen.

Get the gum off the rails, finish something, croak this awful habit of not ever getting to the end - of anything.

Efter att ha arbetat sex av sju dagar den här veckan spenderar jag eftermiddagen med torkade aprikoser och Herta Müllers "Niederungen". Jag är egentligen allt för seg för att komma med något vettigt. Det enda jag egentligen har att skriva är att jag stör mig på folk som har förutfattade meningar om svenskar, folk som inte tar vara på sina möjligheter och sedan tittar snett på dem som väljer att göra det. Åter till läsandet!

Idag har jag spenderat tre av tjugofyra timmar på bussåkning samt väntande. Lyckligtvis hade jag med mig Perecs "Ellis Island" och choklad. Det värsta är att jag ska göra samma dräpande bussresa imorgon till miljödagiset. Vyn från en av busshållplatserna:


Ytterligare en salut, denna gång till Perec:

Jag läste nyss i svenskan att Susan Sontags son har valt att publicera hennes dagböcker. Gissar att det lär ska ta ett tag innan den dyker upp i Bergen, men "Reborn Journals and Notebooks 1947–1963" hamnar definitivt på min måste-lista.

Jag har överlevt ytterligare en arbetsdag. Denna gång arbetade jag på en akutavdelning och klarade av att torka upp en spya utan att ens få kväljningar ----- > framsteg.



Just nu piratar jag schlinks "the Reader" och spotifyar en massa Nico. Jag hoppas att filmen är lika bra som boken.. iofs nöjer jag mig med nästan också. Jag har sett sjukligt mycket film under min månad som arbetslös. Ett litet urval: The Big Lebowski (barndomsminnen), Emma (Gwyneth Paltrow-varianten), Gudfadern (en gång till..), Twin Peaks (andra säsongen - nostalgi), Breaking the Waves (favoritfarbrorn Trier), Les Chinois (kommunistkitsch), Hiroshima Mon Amour (DURAS MON AMOUR!!!), Paris Texas (vissa tyskar kan) och Mansfield Park (Austen kunde verkligen!). Många säkra kort med andra ord. Nu när jag faktiskt arbetar (!!!) måste jag erkänna att det faktiskt känns lite trisst att inte kunna glo lika mycket på film, men å andra sidan så kommer jag snart få råd att gå på äkta norsk bio!



Ingjerd och jag diskuterade litterära projekt, arkitektur, framtiden och beslutsångest. Vi kom trots allt fram till att det i slutänden är positivt att vara en spretig människa även om det är piss att aldrig kunna gå rakt. Men framförallt blev jag totalinspirerad av hennes höstplan att flytta till Palestina och arbeta ideellt med både arkitekt- och humanitära projekt. Dessutom försökte en lokal så kallad talang att döda oss med sitt wannabe-my bloody valentine-gitarrskrammel.

Det dröjde inte länge innan jag insåg att balkongen räknades till mitt rums area på 10 kvm. Jag har sammanlagt spenderat runt 7 minuter därute. Till att börja med då jag installerade mina frysvaror i en blygsam snösamling under min första tid i bergen och sedan hämtade blockspenat etc efter behag. För det andra de gånger då jag öppnat balkongdörren för att avgöra temperaturen. Men även tidigare idag då jag bestämde mig för att dokumentera vyn (fråga inte om väderstrecken).



ja, det är byggarbetare som skymtas. ja, de gillar att stiga upp tidigt. ja, de har stora grävmaskiner. och JA, jag stör mig!



I Norge är det inte så poppis med gjenvinning, men mitt kollektiv är riktigt duktigt (med norska mått räknat)

Han tar mig i håret och de säger att han gillar mig. Men det enda jag kan tänka på är hur det skulle vara om han försökte strypa mig. Jag kan se framför mig hur han fixerar mig med sin rödsprängda blick medan hans ansikte förvrids. Hur han tränger in mig i ett hörn och tar ett bestämt grepp om min hals tills benen ger vika under mig. Men förhoppningsvis är det en nybörjarskräck som tids nog försvinner. Om inte måste jag söka ett nytt jobb. Amanda har åkt tillbaka till Sverige, så nu är det bara jag och Adrienne som kan pimpla te tillsammans. En liten salut till amanda:

               

Imorgon ska jag återigen försöka plocka fram någon slags obehindrad människokärlek, tvätta håret och bege mig ut till Fana på arbetsintervju. Inte nog med att jag är antroposof nuförtiden, jag gillar barn också!