warsaw

Det Akademiske Kvarter anordnade litteraturkväll och givetvis var jag och Adrienne tvungna att ta tempen på bidragen. Unga skägg med hatt, levande renässansmålningar och uppdragna axlar reciterade sina poem som alla kretsade kring ett och samma tema: den blå stenen. Därefter gjorde både jag och Adrienne debut med en gemensam textkomposition. Efter att kvällen gått kunde vi båda konstatera att vi inte kan tillräckligt mycket om norsk litteraturhistoria, men att det är något värt att åtgärda.



Resten av natten spenderades i M. Duras tecken tillsammans med "Det är allt", vars sista anteckning författades den 29:e Februari, tre dagar före hennes död. Å ena sidan handlar "Det är allt" om kärleken till Yann Andréa Steiner men å andra sidan om hennes relation till skriften.

"Yann, jag är fortfarande här.
Jag måste ge mig av.
Jag vet inte vad jag ska göra av mig.
Jag skriver till er som om jag ropade på er.
Kanske kunde ni hälsa på mig.
Jag vet att det inte tjänar något till."

Hennes självsäkra framtoning vittnar ofta om rädslan att bli bortglömd och underskattad. Men även om hon ofta kritiserades för att vara både narcissisk och ständigt mala en och samma historia (hennes historia) så är det, enligt min mening, själva tjusningen med henne. Att hon totalt har smält samman med sin fiktion och upphört att tala i termer om sant respektive falsk för att istället skapa sanningen.