warsaw

Jag vill känna så starkt att jag får andnöd. Stå lutad mot en gammal ask med krampaktigt förvridna händer. Gråta, inte stillsamt och behärskat utan djuriskt; så som Emelie när Oscar hastigt gått bort. Folk ska tala om mig och säga att jag står på vansinnets gräns. Ingen ska känna medlidande - endast förfäran.

Vill du byta med mig, Florence?

Dorothy Parker är bland det vassaste och mest kompromisslösa som någonsin satt sin fot på jorden. Ingen kunde tala sitt hjärtas röst som hon. Hon var min bästa och sämsta förebild under tonåren. Någon att återkomma till för att söka tröst eller för att helt enkelt roa sig tillsammans med (oftast på andras bekostnad). Idag förknippas hon mest med dikten Résumé, självmordsförsöken och alkoholproblemen, men det finns så mycket mer än svärta att hämta i hennes verk.


ON BEING A WOMAN

Why is it, when I am in Rome,
I'd give an eye to be at home,
But when on native earth I be,
My soul is sick for Italy? 

And why with you, my love, my lord,
Am I spectacularly bored,
Yet do you up and leave me-
then I scream to have you back again?


BOHEMIA

Authors and actors and artists and such
Never know nothing, and never know much.
Sculptors and singers and those of their kidney
Tell their affairs from Seattle to Sydney.
Playwrights and poets and such horses' necks
Start off from anywhere, end up at sex.
Diarists, critics, and similar roe
Never say nothing, and never say no.
People Who Do Things exceed my endurance;
God, for a man that solicits insurance!


RÉSUMÉ

Razors pain you;
Rivers are damp;
Acids stain you;
And drugs cause cramp.
Guns aren't lawful;
Nooses give;
Gas smells awful;
You might as well live.


REUBEN'S CHILDREN

Accursed from their birth they be
Who seek to find monogamy,
Pursuing it from bed to bed-
I think they would be better dead.


SYMPTOM RECITAL

I do not like my state of mind;
I'm bitter, querulous, unkind.
I hate my legs, I hate my hands,
I do not yearn for lovelier lands.
I dread the dawn's recurrent light;
I hate to go to bed at night.
I snoot at simple, earnest folk.
I cannot take the gentlest joke.
I find no peace in paint or type.
My world is but a lot of tripe.
I'm disillusioned, empty-breasted.
For what I think, I'd be arrested.
I am not sick, I am not well.
My quondam dreams are shot to hell.
My soul is crushed, my spirit sore;
I do not like me any more.
I cavil, quarrel, grumble, grouse.
I ponder on the narrow house.
I shudder at the thought of men....
I'm due to fall in love again.

Han lämnade en påse morötter efter sig i kylskåpet innan han åkte. De har hunnit skifta färg ett antal gånger, men jag förmår mig inte att slänga dem. På sätt och vis tycker jag det är tröstande att se att jag inte är det enda som ruttnar bort. Fotografierna han mms:ar från segelbåten, Capri, det öppna havet och äventyren har däremot inte samma effekt. Om jag ändå inte vore så dumt ambitiös.

Inget gör sig så bra till matematikuppgifter som Crystal Castles på hög volym och rullrån.

JAG SVOR
FÖLL PÅ KNÄ
HÖGG TILL MED KNIVEN
KRÖP EFTER NÅGON
FÖR ATT BITA MIG FAST.


- Vladimir Majakovskij

idag råkade jag på en av de människor jag föraktat mest, någonsin. han är ingen jag bara har kollat snett på eller haft små dispyter med utan någon jag verkligen har AVSKYTT. den person min högstadiepersonlighet hade svårast att hantera. han som representerade allt jag avskydde hos vuxenvärlden. det var han som aldrig lyssnade. han som aldrig tog någon annan än sig själv på allvar. det var han som tog konstigt på Lines lår och handgripligen slet undan Leo från brödkorgen när han tyckte det var nog. att ifrågasätta honom var omöjligt och snuskryktena gjorde det inte lättare för mig att tycka om honom. det var samma person som först uppmärksammade min mördarblick (med all rätt) och inte var sen att skriftligen förmedla avskyn han kände inför mig, som inte bara var en ung provokatör utan någon man måste ta itu med.. ordentligt!

när jag såg honom på avstånd knöt jag instinktivt näven och övervägde möjligheterna att vika undan på en annan väg, men det fanns ingen. jag hade inget annat val än att konfrontera honom och försöka visa hur fel han har haft om mig. så istället för att ge min personliga plågoande och uppfostrare den traditionsenliga hatblicken kastade jag ett leende och frågade hur det stod till. han såg hemskt förvånad ut, men jag tror att han köpte det.

hotar med en container. slänger allt han kommer åt. kollar på flygbiljetter. kontaktar mäklare i colombia. säger att jag kan ta vad jag vill och att farc-gerillan inte är något socialister behöver oroa sig för.

jag tror vad jag vill och räddar alla beatromaner han inte hunnit slänga.

Återigen isolerar jag mig med Platon och Aristoteles. Mina anteckningar ligger nedpackade i en källarvåning i Stockholm. Motivationen vet jag inte var den är. I brist på annat får jag ta till envisheten och plöja litteraturen: 110s/h.

Eländigt.

det hela borde komma naturligt, men det gör det inte. det är nästintill omöjligt att närma sig, men ännu svårare att slita sig ifrån. problemet är ett mellangärde som vrider sig undan sparkarna som utdelas, bara svårare att lokalisera. det glider ständigt mellan fingrar och växlar tillstånd, såväl fysiska som psykiska. nu är jag hur som helst tillbaka utan att veta vad jag borde känna inför det. det enda jag vet är att det är väldigt lätt att överdosera uppväxtorter. jag känner redan av den kommande snedtändningen.