warsaw

- Jag känner det här, sa han och tog min hand och förde den mot sitt bröst, det är som att det är något under revbenen som stretar och rör sig mot dig.

Jag kysste honom till svar och viskade Jag känner det också. Han var tyst en stund och såg mig rätt i ögonen.

- Oavsett hur nära vi än är varandra så kommer det aldrig räcka till, det är som att jag har en inre arm som alltid kommer treva efter dig.

Jag trodde honom när han sa att han skulle följa mig vart som helst. Jag såg honom längs krokiga bergsstigar, pilgrimsleder, med svettpärlor på ovanläppen i baksätet på en skakig buss i Armenien, utsträckt på sommarängar omringad av vallmo med cykeln slängd bredvid sig, skrivandes på samma skrivmaskin som jag, gnolande i badrummet, mitt ute i en vik med en doft av salt och olja i luften, med solkatter dansandes över bröstet i gryningen och med sina solbrända händer kring min midja på bakgator i Buenos Aires och Paris.

Jag såg honom överallt.

(A kodak moment varje gång han lutade sig ut från en fransk balkong.)

jag minns hur jag ringde dig, det var en fredag, du var på väg hem och satt på en skakig buss och jag låg utsträckt på min säng och saknade dig så oerhört att jag knappt kunde andas. det var så mycket jag ville säga dig, men du var disträ, sa att du var trött och frågade om det var något särskilt jag ville. jag tvekade, det var ju så mycket och jag visste inte var jag skulle börja. jag berättade att jag saknade dig och du frågade varför, sa att det inte var länge sedan vi hade talats vid, men jag insisterade, sa att det kändes som evigheter, men det spelade ingen roll för du hade redan bestämt dig. det var då jag förstod att det jag egentligen ringde för att berätta för dig inte spelade någon roll, för du skulle knappt ha märkt att jag i ren desperation lämnat stockholm för paris bara för att inte gå sönder. jag bestämde mig för att inget säga, låta tisdagen komma som alla andra dagar och skriva ett avskedsbrev när jag väl lämnat allt, men mitt pass hade precis gått ut och jag blev kvar, utan att du någonsin fick veta.

det var så mycket jag aldrig berättade.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------

om det inte hade varit för att jag var en feg lort så skulle det här ha varit jag minns #17 eller kanske #18. jag vet inte vad jag väntat på. distans kanske?

första gången jag såg Vicky Christina Barcelona. Det var en sen höst- eller vinterkväll och vi var försenade som vanligt. A:s norrländska puls hade inte hunnit anpassa sig till Stockholms, F drogs med sin vanliga doktorandförvirring och jag var allmänt disträ. Efter att halkandes kryssat vår väg genom Östermalm nådde vi fram till biografen och tilldelades de sämsta nackvrickarplatserna längst fram, men det gjorde inte det hela mindre episkt.

Två timmar senare hade A bestämt sig för att bryta upp med sin pojkvän och jag hade bestämt mig för att kasta litteraturvetenskapen åt sidan och lämna landet. F gav oss menande blickar och sa att Woody Allen är en snuskig jävel som bara vill att unga tjejer ska vilja ha lössläppt sex med äldre män och att vi var naiva om vi köpte det.

Vi ville inte förstå vad han menade.

Det var en av de varmaste somrarna någonsin. Det var förmiddag och jag hade precis vaknat. Någon hade dukat fram frukost och öppnat samtliga fönster i salongen för att vädra Chet Baker i sommarbrisen. "Det måste ha varit T", tänkte jag och gick för att leta reda på honom. Istället fann jag C i badrummet målandes sina fylliga YSL-läppar. Hon var på gott humör, skrattade och sa att hon hade smink nog att klara fyra utdragna världskrig i husarrest om hon så skulle känna för att måla sig festfin varje dag. Hon snurrade runt framför spegeln för att syna sin nya sommarklänning ur samtliga vinklar.

"Vad tycker du?", frågade hon utan att släppa sin spegelbild med blicken. "Den är perfekt! Eller hur?"

(Den var perfekt.)

Jag nickade till svar och frågade var T var och förklarade att jag inte kunde hitta honom. "T?", frågade hon. "Jag har inte sett till honom sedan igår. Är du säker på att han är här?" Jag var så säker som man kunde vara när det gällde T.

"Det är någon som spelar Chet Baker i salongen och det luktar Gauloises." förklarade jag och fick henne att stanna upp mitt i en rörelse med rougeborsten och lyssna efter de försynta tonerna. "Erika, det kan faktiskt lika gärna ha varit städerskan." replikerade hon och återupptog sitt ihärdiga arbete med borsten efter att ha kastat en förströdd blick i min riktning. Jag vägrade tro henne. Om man vaknar till Everything Happens To Me så måste det betyda någonting. Det bara måste.

"Nå, stå inte där och häng", skrattade hon. "Om du inte tänker äta frukost kan du lika gärna låta mig måla dina naglar. De ser ut att behöva lite Rouge Fatal." Jag avböjde med ett ursäktande leende och begav mig till Volkspark am Weinberg med Lolita. Hennes päls glänste i solskenet där hon låg bredvid mig i gräset och jag minns att jag tänkte att hon kanske var den enda som förstod medan jag strök undan en lock från hennes snälla ögon.

(Det måste ha varit han.)

ett program jag såg på sveriges television. det måste ha varit i slutet av högstadiet, eller kanske under gymnasietiden. jag hade stängt in mig på mitt rum, ute var det mörkt; kan hända att det var natt eller bara en norrländsk vintereftermiddag, minnet förtäljer inte det. däremot minns jag mannen i programmet. han var uråldrig och bodde tillsammans med sin katt i en enrummare med kokplatta i utkanten av moskva. hans händer darrade när han drack te och han berättade om hur hans syn var på väg att försvinna, hur knapert han levde, om barnen som aldrig hörde av sig och om sovjet. han talade om att ha ett val, respektive att inte ha det. han hade ett val menade han.

runt omkring honom låg garnnystan i olika färger och han berättade hur han försörjde sig, fortsatte och sa jag virkar dem själv medan han höll upp en bärkasse framför kameran och log nedslaget. varje dag gick mannen ut på moskvas gator för att sälja bärkassarna han virkat. en gråspräcklig dag fick kameramannen och jag följa med honom genom betonglandskap, höra honom prata med den ström av människor han stoppade för att fråga om de möjligen skulle vara intresserade av en kasse eller två. de flesta ignorerade honom medan de andra kastade ett nej tack innan de skyndade vidare och lämnade honom bakom sig ännu krokigare än han varit då han steg upp ur sängen tidigare den morgonen.

därefter följde en scen med gråspräckliga duvor drickandes ur en vattenpöl och mannen, sittandes på en parkbänk bakom duvorna, med pannan dystert lutad i händerna. när han återigen lyfte sitt molokna ansikte hörde jag honom yppa ett vi går hem igen till kameramannen. han hade gett upp.

nästa scen. vi är hemma hos mannen igen. han sitter på sängkanten, återigen samma dystra uppsyn. han vänder blicken mot golvet och säger att tiderna har förändrats, att det inte är någon som behöver nätkassarna längre nu när det finns platspåsar. han grät. kameran riktas mot katten som leker med ett garnnystan och i bakgrunden hörs mannens allt häftigare snyftningar. han säger att han förstår dem, att hans bärkassar inte bara är onödiga utan faktiskt riktigt omoderna också. han försöker ta sig samman nu och kameran vänder sig åter igen mot honom, han torkar ögonen, säger nåja, vi ska nog klara den här månaden också till sin katt som stryker sig mot hans sida. vi ska nog klara oss.

jag undrar var de är nu.