jag minns #18




ett program jag såg på sveriges television. det måste ha varit i slutet av högstadiet, eller kanske under gymnasietiden. jag hade stängt in mig på mitt rum, ute var det mörkt; kan hända att det var natt eller bara en norrländsk vintereftermiddag, minnet förtäljer inte det. däremot minns jag mannen i programmet. han var uråldrig och bodde tillsammans med sin katt i en enrummare med kokplatta i utkanten av moskva. hans händer darrade när han drack te och han berättade om hur hans syn var på väg att försvinna, hur knapert han levde, om barnen som aldrig hörde av sig och om sovjet. han talade om att ha ett val, respektive att inte ha det. han hade ett val menade han.

 

runt omkring honom låg garnnystan i olika färger och han berättade hur han försörjde sig, fortsatte och sa jag virkar dem själv medan han höll upp en bärkasse framför kameran och log nedslaget. varje dag gick mannen ut på moskvas gator för att sälja bärkassarna han virkat. en gråspräcklig dag fick kameramannen och jag följa med honom genom betonglandskap, höra honom prata med den ström av människor han stoppade för att fråga om de möjligen skulle vara intresserade av en kasse eller två. de flesta ignorerade honom medan de andra kastade ett nej tack innan de skyndade vidare och lämnade honom bakom sig ännu krokigare än han varit då han steg upp ur sängen tidigare den morgonen.

 

därefter följde en scen med gråspräckliga duvor drickandes ur en vattenpöl och mannen, sittandes på en parkbänk bakom duvorna, med pannan dystert lutad i händerna. när han återigen lyfte sitt molokna ansikte hörde jag honom yppa ett vi går hem igen till kameramannen. han hade gett upp.

 

nästa scen. vi är hemma hos mannen igen. han sitter på sängkanten, återigen samma dystra uppsyn. han vänder blicken mot golvet och säger att tiderna har förändrats, att det inte är någon som behöver nätkassarna längre nu när det finns platspåsar. han grät. kameran riktas mot katten som leker med ett garnnystan och i bakgrunden hörs mannens allt häftigare snyftningar. han säger att han förstår dem, att hans bärkassar inte bara är onödiga utan faktiskt riktigt omoderna också. han försöker ta sig samman nu och kameran vänder sig åter igen mot honom, han torkar ögonen, säger nåja, vi ska nog klara den här månaden också till sin katt som stryker sig mot hans sida. vi ska nog klara oss.

 

jag undrar var de är nu.

 


Kommentarer
Postat av: P

Det här var det sorgligaste jag läst någonsin.. Säg att det inte är sant! Det får inte vara sant! Svältande barn, översvämmning och olycklig kärlek, allt utom det här.. :/

2011-02-09 @ 21:53:58
Postat av: e.

det är hemskt sant. så sant som minnen någonsin kan bli. jag har burit honom i mitt hjärta sedan den dagen och har aldrig riktigt kunnat släppa taget om vare sig honom eller den lekande katten. när någon kommit mig under huden eller verkligen fått mig att känna kan jag aldrig någonsin glömma. aldrig.

2011-02-11 @ 02:48:09
Postat av: Baramimosa

den här texten är mycket bra, du borde skriva vidare på den, göra en lång berättelse, en roman :)



2011-04-22 @ 18:34:40
Postat av: e.

åh, tack! :) jag ser fram emot att läsa hissen när den är färdig!

2011-04-22 @ 20:02:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0