warsaw

Det var en av de varmaste somrarna någonsin. Det var förmiddag och jag hade precis vaknat. Någon hade dukat fram frukost och öppnat samtliga fönster i salongen för att vädra Chet Baker i sommarbrisen. "Det måste ha varit T", tänkte jag och gick för att leta reda på honom. Istället fann jag C i badrummet målandes sina fylliga YSL-läppar. Hon var på gott humör, skrattade och sa att hon hade smink nog att klara fyra utdragna världskrig i husarrest om hon så skulle känna för att måla sig festfin varje dag. Hon snurrade runt framför spegeln för att syna sin nya sommarklänning ur samtliga vinklar.

"Vad tycker du?", frågade hon utan att släppa sin spegelbild med blicken. "Den är perfekt! Eller hur?"

(Den var perfekt.)

Jag nickade till svar och frågade var T var och förklarade att jag inte kunde hitta honom. "T?", frågade hon. "Jag har inte sett till honom sedan igår. Är du säker på att han är här?" Jag var så säker som man kunde vara när det gällde T.

"Det är någon som spelar Chet Baker i salongen och det luktar Gauloises." förklarade jag och fick henne att stanna upp mitt i en rörelse med rougeborsten och lyssna efter de försynta tonerna. "Erika, det kan faktiskt lika gärna ha varit städerskan." replikerade hon och återupptog sitt ihärdiga arbete med borsten efter att ha kastat en förströdd blick i min riktning. Jag vägrade tro henne. Om man vaknar till Everything Happens To Me så måste det betyda någonting. Det bara måste.

"Nå, stå inte där och häng", skrattade hon. "Om du inte tänker äta frukost kan du lika gärna låta mig måla dina naglar. De ser ut att behöva lite Rouge Fatal." Jag avböjde med ett ursäktande leende och begav mig till Volkspark am Weinberg med Lolita. Hennes päls glänste i solskenet där hon låg bredvid mig i gräset och jag minns att jag tänkte att hon kanske var den enda som förstod medan jag strök undan en lock från hennes snälla ögon.

(Det måste ha varit han.)