warsaw

så, det är fredag och det finns inga broar kvar att bränna. kan omöjligen besegra det här med flärd. kan omöjligen minnas utan att. något har glömts bland bråtet. blivit efterlämnat. gått förlorat.

jag söker den gud de tillber.

lägger örat mot järnådern, hör pulsen slå, känner den med hela mitt väsen och vet att någonstans där ute i blodomloppet är du på väg hem, to the heart of the heart, alltid ett med slagen.

det enda jag minns från förra gången är upplösningen. början på slutet. dagen då de. bråken som blev allt mer meningslösa, om de nu inte alltid var det, scenen på terassen, räven, var det en fågel också? böckerna han köpte, vinylskivorna hon ville ha, ishavet som bredde ut sig mellan dem, och hur meningslöst det kändes när de dog på slutet.

frågar vad som händer om jag säger kanske, vad som skulle ske, men hon vet redan, jag vet att hon vet, så jag svarar inte. den här gången svarar jag helt enkelt inte.

får en hand på min axel, en av snusmumrikarna undrar vad jag skriver, ett brev svarar jag, ett brev till Sverige fyller han i och utbrister "hon skriver ett brev, ett brev från kolonien!", harklar sig, plockar fram dragspelet och får dem alla att stämma in, stampa takten och dra ner slokhattarna över ögonen, sätter hela cafét i rörelse och säger att världen vore en så mycket bättre plats om alla skrev brev.

- det är omöjligt att ha en riktig konversation med dig, du har aldrig några idéer, bara känslor.
- det är inte sant. det finns idéer i känslor.

mulatu, hur han räcker fram en skakig kamera, frågar kan du och jag tvekar inte för en sekund, kanske jag borde ha, försvinner genom logerna till andra sidan, tar andra vägen, klamrar mig fast vid kameran och scenkanten, försöker komma nära men aldrig tillräckligt, förlorar konturerna, bortförklarar, utan ramar kan man nå hur långt som helst, men det hjälper inte och telefonerna ringer när jag lämnar det tillbaka. ville ju så gärna komma nära.

Mulatu Astatke - Yègellé Tezeta
Mulatu Astatke - Emnete

Runt henne är allt storstilat, packar väskorna och försvinner till Berlin med kameran i baksätet, säger att den bästa platsen rymmer mellan två tunnelbanestationer, att vägar korsar andra vägar, nu kanske säger hon och ler samma sneda leende som förra året. Det regnar aldrig där.

säger att
du kanske
jag, nej aldrig
trodde du var
tydligen inte
trodde att du
men nej
kanske du aldrig
förmodligen inte
trodde jag var
jag, inte någon
men nej
aldrig jag
alltid någon

berättade
hur hon led på landsbygden
det var 90tal
hatade det
ingen teve
jord under naglarna
älskade pushkin
den enda frizonen
läste allt hon kom över
hur det räddade henne
från sommaren

owen pallett är övermänsklig och fnissig.
tar av sig skorna.
säger "i dare you" och gör en mariah carey cover.
bara för att.

det regnade obarmhärtigt. hon var försenad, mötte mig med skinksmörgåsar i folie och ett nervöst skratt. för visst tycker du om? frågade hon. så hyggligt av dig replikerade jag och kände hur jag sålde min själ. vi passerade portar, innergårdar och klättrade upp för allt det gröna till tredje etagen. det var där någonstans, mellan ett och två, som jag förstod att jag måste sluta tänka på solsystemet. oändligheten. jag måste skaka av mig evigheten och känna allt på nära håll. det är livet som är det viktiga, inte dess konsekvenser, tänkte jag och missade något hon sa om teven.