warsaw

dålig dygnsrytm, formfranska, en tom hylla i kylskåpet, medelhavsvanor, vetskapen om att aldrig kunna återkomma till annat än tillfälliga utrymmen, vänner med framtidsångest, ytliga bekanta som försöker låna ut saker till mig, en smutsig våning, tomma hot, promenader vid lyseklostret, krossade illusioner, en buss som alltid är sen, längtan bort, tider att passa, biljetter som väntar på mig, brev som måste besvaras, böcker som tigger om att bli lästa, listor som vill bli skrivna, anteckningar som måste göras, arbete femtio timmar i veckan, timmarna vid sidan av på café opera/vågen/landmark, en armé av enformiga konstnärer och den totala kattlösheten som förgör mig.

de var så jävla bra men nu kan jag inte upphöra att förvånas över hur dåliga de har blivit

Under den senaste tiden har jag varit sämst på att uppdatera bloggen.
Så nu ska jag försöka förse er med en rejäl skopa norsk naturkitsch,
mandy och lite europa-triva så ni klarar er ett tag framöver.
Dessutom kan det vara fint att få med sig att det inte alltid regnar i Bergen,
ibland lyser solen om än för korta stunder.



Små fårskallar när de är som sötast.
Jag skulle vilja ta med dem alla hem, men kan inte.



Se det här som en uppföljare till "Bergen, mon amour".
Ytterligare en kärleksförklaring till staden jag aldrig upphör att längta bort ifrån.





Mandy kom för att spana in blåkappor och hälsa på mig.
Vi hängde på min favoritbänk och på konsthallen.





Slutligen postar jag kanske det viktigaste av allt, den utdragna sidan.
En fiffig överblick över avstånd i Europa, förflyttning och timmar.
När jag får tid över ska jag samla samman det viktigaste stoffet.
Jag hoppas ni lyckas se något.

För första gången sedan i påskas är jag ledig hela TVÅ dagar i rad, detta måste firas med B&J!

Barn uppradade likt soldater med trägevär över axlarna marcherar framför mina ögon och avlöses av orkestrar, militärer, bonadsklädda damer och herrar, scouter och skolklasser. Det tar aldrig slut och jag fattar ett myndigt beslut och går min väg. Ljudet från smattrande trummor når mig fortfarande i min tillflyktsort då jag öppnar balkongdörren för att insupa vårbrisen. Norrmännen skrämmer mig till vanvett.

Jag har varit utan internet de senaste dagarna, förrän nu vet jag vad sant lidande är. Det var i alla fall vad jag trodde. Några koppar te med Ingjerd senare insåg jag att det kanske fanns vettigare saker att göra en söndagskväll än att skriva klagoramsor på bloggen eller tracka folk på facebook. Igår blev jag för övrigt anklagad för att vara liberal, men efter att ha brottas med självmordstankar så.. Ehm, egentligen lyckades jag ta mig ur situationen på ett ganska smidigt sätt. Världen kan vara bra underlig ibland. Det är inte första gången jag blir tagen för att vara en borgarbracka. Om det inte upphör måste jag förinta mig själv och återuppstå som, ehm, Emma Goldman? Eller kanske det räcker med en vänsterintellektuell image à la Jarvis Cocker?

Håret är under konstruktion

Oavsett vilken arbetsplats jag ska förflytta mig till så måste jag alltid ta mig genom en skog, över ett berg eller en bäck, jaga en buss som antingen kommer tio minuter för tidigt eller försent eller halka ner för en lerig bergsstig. Ofta sker detta efter skymningen. Vanligtvis i regnet. Några undantag dokumenterade med mobilkamera då jag gett upp hoppet om att hinna springa till bussen. Notera ödsligheten.












Jag bor bortanför sjön som blänker. Tänk dig att du befinner dig en bra bit upp på Nattlandsfjället. Klockan är halv elva. Du har en krokig väg att gå för att komma ner. Räkna med tjugo minuter om du inte orkar springa. Bussen har gått. Regnet har lyckligtvis avtagit under kvällen. Men det är kallt och du hann aldrig packa ner koftan. Du vet att det inte finns en chans att du kommer hinna hem före halv tolv. Dina kollektivkamrater slöglor förmodligen på någon film i denna stund. När du kommer hem till våningen sover de förmodligen. Du kommer tveka kring huruvida du kan ta en dusch utan att väcka dem. Men du måste för att inte behöva stiga upp kvart över fem kommande morgon.

Hur hittar du motivationen?

Vi promenerade tillsammans. Han gjorde mig till långa Anna och jag han till lilla farbrorn. Hans läderjacka luktande fransk techno och hans skor skrek detsamma. Vi stannar och hälsar på hundar. Vårt sällskap plockar upp kottar från vägen, slänger dem åt sidan. Stora barn, små vuxna. Ruckar alla invanda mönster. Allt är i svängning

Nu vet jag inte längre hur många gånger jag gått hem från X med näsblod, spräckt läpp och spottloskor på kläderna. Det går inte längre att tvätta bort. Det sitter kvar i kläderna, för att inte tala om känslan som hänger kvar veckovis, men som oftast hinner avlösas av en annan; starkare. Idag kände jag golvet försvinna under mig i garderoben efter att ha fått i mig för mycket kemiska substanser. Det har aldrig dunkat så mycket i mina ögon. Rödsprängda är de också. Röda som strimman nedanför näsan, sprickan i läppen och mina färska blåmärken på armlederna. Jag känner mig som en rockstjärna för första gången sedan lågstadiet.

Vaknar med 2046. Fortsätter med Mutual Appreciation medan jag hoppas på uteblivna samtal. Jag har lovat min far en mer gedigen dokumentering av omgivningen. Packar kameran. Jag är livrädd för att bli tagen för en turist. Packar självdistans. Idag ska jag femtimmarsfika ensam  på café opera för första gången. Mina första timmar för mig själv på evigheter. Det kommer bli fruktansvärt och skönt på en och samma gång. Allt beroende på omständigheterna, som vanligt.

att Sebastien var det vackraste jag visste för två år sedan

Mitt förhållande till svensk populärmusik har ideligen prövats under dagens lopp. Till att börja med fick hon mig drabbas av dåligt samvete när jag kände äcklet krypa längs ryggraden på mig då jag såg hur mycket hon gillade det. Jag kände mig alienerad eftersom jag skjuter det ifrån mig. Det folkliga. Det lättillgängliga. Det billiga. Jag kan inte låta bli att vilja undvara henne det. Men när jag ser hur hennes händer slutar skälva när hon går upp i musiken vill jag inget hellre än att unna henne det: dålig svensk populärmusik. När hon sedan slår och spottar på mig till tonerna av "Does your mother know" sätter jag ner foten. Stänger av musiken. Räddar henne från ABBA och sig själv.

Jag har gett upp Kuba. Ett tag hoppades jag på Aten, senare på Paris igen, för att inte tala om Venezuela, Argentina.. Baskien. 68-rörelsens frontfigurer på ledande poster inom näringslivet. Allt visade sig vara tomma gester. Så mycket för idealismen. Den var lika lätt att kasta som murarskjortan. En fackföreningsrörelse som vill förändra löner istället för strukturer. Ungdom som engagerar sig mer i attribut än i sakfrågor. Ideologier dör ut och ersätts av klädkoder. Kommer såren på samhällskroppen någonsin läka?

längtar bort men aldrig hem