warsaw

jag har låtit mig övertalas till att följa med på ett så kallat stekarparty. i utbyte får jag en total makeover av huset som förfallit medan s. varit bortrest. lyckligtvis har jag tillåtelse att avbryta det hela efter en timme. men eftersom det är den enda natten på året då det är okej (till och med rätt) att vara blek och anemisk ska jag passa på att kasta iskalla blickar på folk som missuppfattat konceptet och kommit som jean-claude van damme eller värre.

jag skulle precis stänga av den flimrande skärmen hon hade lämnat efter sig, men anblicken av en gammal vän fick mig att stanna upp. nejlikorna, rösten, de svepande armrörelserna iklädda följsam baby blue. min forna gud fick mig att förlåta gonzo för hans baggy jeans och egenkära hållning. det var the smiths the charming man, för första gången vare sig på youtube eller projicerad på en söndertrasad murvägg i östberlin.

Muszka

Om jag ska vara helt ärligt så har jag inte en aning om vad jag håller på med, men det upptar all min tid. Det känns som att jag har sovit genom varje sommar de senaste fem åren och vaknat någon gång, precis som nu, i mitten av oktober och frågat mig själv vad som hände. I vanliga fall skulle jag ha skrivit en lista och rett ut vad mitt liv består av, men det skulle inte tjäna något till nu. Om 'home is where your heart is' så är jag död sedan länge.

"He looked sadly down at the street, as though it were his own bottomless sadness."

En ung poetnatur försöker undkomma sin isolering genom nattliga promenader, trevandes längs Torstraße under den bristfälliga gatubelysningen. Inbillningssjuk, trånandes, uppriven, helig. Fumlar efter famntag, men ingen vågar möta den svarta blicken.

det här har ingenting med nostalgi att göra. det handlar snarare om att lämna en gammal era bakom sig och gå vidare. att någonstans bestämma sig för att aldrig mer spendera fem månader på bäddmadrass med alla tillhörigheter i en omloppsbana kring den och ett stationärt värmeelement vid huvudkudden. vare sig man vill det eller inte konstatera för sig själv att gränserna har förskjutits sedan sist. men samtidigt sakna den totala avsaknaden av ansvar, att inte ha någon att svara inför de dagar man helt enkelt inte sett någon mening med att lämna sovsäcken.

Nej DN, Blixa är inte divig, han är briljant!

låt dig drabbas av jacks feber. det finns inget sätt att undkomma den när du väl har börjat. surrender! låt hans puls bli din och gläd dig över att hans anarki snart cirkulerar i ditt blodomlopp, värmer varje enskild del av din kropp. att låta sig smittas är en oemotståndlig självuppoffring. du kan bara vinna.

jag vågade inte ens hoppas. en salut till herta müller!

honom sittandes på bron, rökandes pipa med krökt rygg och knäna uppdragna mot bröstet. att han ofta kelade med kvarterets katter men att han aldrig inledde konversation med andra vuxna. jazzen som sipprade ut ur ventilationsfönstret under sommarmånaderna. den trötta blicken han kastade i vår riktning och hur den fick något att brista inom mig. hans röst och hur han en dag gick till sjöss för att sedan dö av feber någonstans i södra afrika.

Margaret Durow

vänder dig oroligt i sömnen, pratar nervöst och förtroget med din käresta eller maniskt läser XX:s alla uttalanden letandes efter tecken. har känt dig förbisedd under flera års tid och valt att inte längre låta dig ryckas med av alla spekulationer. har haft ditt tacktal färdigskrivet sedan tonåren. befinner dig i en enslig stuga vid havet, utom räckhåll, med mobiltelefon avstängd i mellersta byrålådan. har blockerat alla känslor, förlorat hoppet eller aldrig någonsin vågat formlera just Den tanken. inte har vistats ute på veckor och försjunkit i din egen värld; lyckligt ovetandes om det som väntar.

Min generation har aldrig upplevt sann glädje.

Ingen gör mig lika förbannad, ledsen och rädd för mänskligheten som huvudpersonen Aviva. Efter att ha befunnit mig i skymningslandet var det just den omskakningen jag behövde. Ville återigen känna min hand formas till en knytnäve i fickan.

bär dig själv! ta dig till bristningsgränsen, bortom din dåliga uppfostran, de fixa idéerna och den fula dialekten. skynda dig om du har livet kärt, fyll dina fickor med sten, rädda dig från allt som kommer ikapp. mota bort tomrummen med anakronism, zen-buddism, här är alla så mycket galnare. slå ut armen och antyd geografi, hon har ändå inte pengar nog.