warsaw

jag skulle precis stänga av den flimrande skärmen hon hade lämnat efter sig, men anblicken av en gammal vän fick mig att stanna upp. nejlikorna, rösten, de svepande armrörelserna iklädda följsam baby blue. min forna gud fick mig att förlåta gonzo för hans baggy jeans och egenkära hållning. det var the smiths the charming man, för första gången vare sig på youtube eller projicerad på en söndertrasad murvägg i östberlin.