warsaw

Den perfekta dagen för icketidsrum. Visarna kommer inte överens, så varför lita på någon av dem? Dagen då det är möjligt att komma undan med vadsomhelst. Dagen utan anspråk, riktning och krav. Tidsglipan alla är välkomna att förlora sig i för 24 timmar.

Marcuse, snälla förlåt mig
Jag menade inte ett ord av det jag sa

Jag misstog galenskap för något annat

Åh Marcuse, jag var blind

America I've given you all and now I'm nothing.
America two dollars and twenty-seven cents January 17, 1956.
I can't stand my own mind.
America when will we end the human war?
Go fuck yourself with your atom bomb
I don't feel good don't bother me.
I won't write my poem till I'm in my right mind.
America when will you be angelic?
When will you take off your clothes?
When will you look at yourself through the grave?
When will you be worthy of your million Trotskyites?
America why are your libraries full of tears?
America when will you send your eggs to India?
I'm sick of your insane demands.
When can I go into the supermarket and buy what I need with my good looks?
America after all it is you and I who are perfect not the next world.
Your machinery is too much for me.
You made me want to be a saint.
There must be some other way to settle this argument.
Burroughs is in Tangiers I don't think he'll come back it's sinister.
Are you being sinister or is this some form of practical joke?
I'm trying to come to the point.
I refuse to give up my obsession.
America stop pushing I know what I'm doing.
America the plum blossoms are falling.
I haven't read the newspapers for months, everyday somebody goes on trial for
murder.
America I feel sentimental about the Wobblies.
America I used to be a communist when I was a kid and I'm not sorry.
I smoke marijuana every chance I get.
I sit in my house for days on end and stare at the roses in the closet.
When I go to Chinatown I get drunk and never get laid.
My mind is made up there's going to be trouble.
You should have seen me reading Marx.
My psychoanalyst thinks I'm perfectly right.
I won't say the Lord's Prayer.
I have mystical visions and cosmic vibrations.
America I still haven't told you what you did to Uncle Max after he came over
from Russia.

I'm addressing you.
Are you going to let our emotional life be run by Time Magazine?
I'm obsessed by Time Magazine.
I read it every week.
Its cover stares at me every time I slink past the corner candystore.
I read it in the basement of the Berkeley Public Library.
It's always telling me about responsibility. Businessmen are serious. Movie
producers are serious. Everybody's serious but me.
It occurs to me that I am America.
I am talking to myself again.

Asia is rising against me.
I haven't got a chinaman's chance.
I'd better consider my national resources.
My national resources consist of two joints of marijuana millions of genitals
an unpublishable private literature that goes 1400 miles and hour and
twentyfivethousand mental institutions.
I say nothing about my prisons nor the millions of underpriviliged who live in
my flowerpots under the light of five hundred suns.
I have abolished the whorehouses of France, Tangiers is the next to go.
My ambition is to be President despite the fact that I'm a Catholic.

America how can I write a holy litany in your silly mood?
I will continue like Henry Ford my strophes are as individual as his
automobiles more so they're all different sexes
America I will sell you strophes $2500 apiece $500 down on your old strophe
America free Tom Mooney
America save the Spanish Loyalists.
America Sacco & Vanzetti must not die
America I am the Scottsboro boys.
America when I was seven momma took me to Communist Cell meetings they
sold us garbanzos a handful per ticket a ticket costs a nickel and the
speeches were free everybody was angelic and sentimental about the
workers it was all so sincere you have no idea what a good thing the party
was in 1835 Scott Nearing was a grand old man a real mensch Mother
Bloor made me cry I once saw Israel Amter plain. Everybody must have
been a spy.
America you don't really want to go to war.
America it's them bad Russians.
Them Russians them Russians and them Chinamen. And them Russians.
The Russia wants to eat us alive. The Russia's power mad. She wants to take
our cars from out our garages.
Her wants to grab Chicago. Her needs a Red Reader's Digest. Her wants our
auto plants in Siberia. Him big bureaucracy running our fillingstations.
That no good. Ugh. Him makes Indians learn read. Him need big black niggers.
Hah. Her make us all work sixteen hours a day. Help.
America this is quite serious.
America this is the impression I get from looking in the television set.
America is this correct?
I'd better get right down to the job.
It's true I don't want to join the Army or turn lathes in precision parts
factories, I'm nearsighted and psychopathic anyway.
America I'm putting my queer shoulder to the wheel.

Spenderar den första natten på länge i Hjalmar Söderbergs sällskap. Inte sedan Berlin. Inte sedan den där regniga natten då min nyblivna hatkärlek spelade Chet Baker med öppet fönster, och jag, våningen nedanför, stretade med en knölig tysk översättning av Doktor Glas uppkrupen i fönstret i den (bortsett från mig) tomma våningen. Inte sedan dess, då jag trodde mig ha förstått något om mig själv, kanske till och med om livet; inte sedan dess hade jag närmat mig Hjalmar på nytt. I natt vågar jag till och med kombinera; Chet och Hjalmar, natt och fruset regn, en tom våning och ögon som stundtals trevar längs nattliga gatuglorior. Tid är den överlägset bästa medicinen.  

hur du tog kedjerökning till en helt ny nivå. Det var torsdag. Den sista dagen på jorden. Du pratade om han som fick skylla sig själv, de våldsperversa och heliga, tjejer som sover med mascara, spruckna läppar och förälskelser så våldsamma att de lämnar resten av livet i glömska.

"Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg."


- Françoise Sagan

den där gången han stod nonchalant lutad mot kylskåpet med en skål nudlar i handen och ersatte tuggandet med ett ”vet du?" och fortsatte: "Françoise Sagan får mig att tänka på dig, det är ungefär så jag ser dig; självförbrännande och rädd för livet, jag kan föreställa mig resan.. (…) Jag vet inte, det är skrivandet, attityden och den där önskan om att förlora sig själv, de pratade om det i den där dokumentären igår, såg du den?”

Jag hade missat dokumentären och kunde inte göra annat än att ge honom ett osammanhängande svar. För vad svarar man? Hade jag blivit förolämpad? Hur många gånger hade han läst Bonjour Tristesse? Borde jag ha ställt till en scen? Jag har aldrig känt mig som en Françoise (eller Cécile heller för den delen). Tills igår då jag såg Bonjour Sagan hade jag inte ägnat det han sa en tanke på; jag vet inte hur länge. Minnen är underliga. Han var underlig. Françoise Sagan var definitiv underlig. Kan hända att jag också var det.

Om jag skulle svara honom idag skulle jag förmodligen säga något om att jag inte börjar där Sagan slutar, men att jag känner igen den ständiga konflikten hos henne: att det inte alltid är så lätt att vara livsbejakande och blaserad på en och samma gång. Men å andra sidan: vem känner inte igen sig i det?

Han hade sökt sanningen överallt, i litteraturen; hos Shakespeare, Tjechov, ja, till och med hos Ibsen. Ett tag trodde han sig ha blivit förlöst av King Lear, ”hoppades” är kanske ett bättre ord, för hade det inte varit vackert om teatermannen funnit svaret hos Shakespeare? Det var för bra för att vara sant. Han insåg snart sitt självbedrägeri och hängav sig därefter ihärdigt åt filosofin, men tomrummen han hoppats kunna fylla vidgade sig, växte sig starkare och fler. Det var där någonstans han måste ha insett att det aldrig slutar lyckligt för en sökare och beslutat sig för att inleda sitt nya bekymmersfria liv i Kalifornien. ”Sanning finns helt enkelt inte” säger han och ler in i kameran. Pendeln tycks aldrig stanna vid sanningen utan fortsätter att föra människan från den ena ytterligheten till den andra.  

”Nu går han alltså från mig, han har bråttom. Han verkade inte ha bråttom, som jag redan sagt flanerade han, men efter tre minuters samtal med mig har han bråttom, han måste skynda sig. Jag tror honom. Och jag är åter – nej, inte ensam, det är inte mitt gebit, men, hur ska jag säga, jag vet inte, återlämnad åt mig själv, nej, jag har aldrig lämnat mig, fri, ja, just det, jag vet inte vad det betyder men det är det ord jag har hört att man använder, fri att göra vad, att göra ingenting, att veta, med vad, att känna till samvetets lagar kanske, mitt samvetes lagar, att vattnet stiger allteftersom man sjunker ner i det till exempel, och att det är bättre eller åtminstone lika bra att utplåna texterna som att svärta ner marginalerna, att proppa dem så fulla att allt blir vitt och slätt och bluffen visar sitt rätta ansikte, en ända utan öppning, ett nonsens.”

Det är nu tanken slår mig; jag borde egentligen ha uppmärksammat den internationella kvinnodagen på något sätt. Kanske skrivit något om Ellen Key, hur hon hävdade att jämställdhet är en förutsättning för den fria kärleken och hur kärleken samtidigt är en kraft utöver de mellanmänskliga relationerna som måste befrias. Kanske skulle jag ha skrivit något om hur hon menade att den kristna dualismen hade motverkat kvinnosaken och hur den asketiska synen på människokroppen gjort det naturliga oheligt.

Förmodligen hade jag valt att inte göra det sistnämnda pågrund av min nuvarande intrassling i dualismen och (sedan Bröderna Karamazov) allt för vördnadsfulla förhållande till asketismen. Men jag hade utan tvivel känt mig lockad att göra det, så mycket måste jag erkänna. Å andra sidan känns det en aning bakåtsträvande att tänka i könstermer, borde inte mänskligheten snart komma förbi det stadiet? Jag menar, kan till exempel Edith Södergran, George Sand och David Bowie ta ett steg från könsnormerna och konventionerna så borde väll vi andra också kunna göra det?

-          Minns du i onsdags då jag sa att jag hoppas X dör?

-          Ja ..

-          Du sa att jag inte borde önska sånt för att det är då det verkligen händer, och även om det kanske inte är mitt fel att han dör så skulle det ändå kännas så för resten av mitt liv, precis som den där gången du önskemördade din syslöjdsfröken.

-          Säg inte att han är död!

-          Inte riktigt, en ambulanshelikopter flög honom till Umeå igår, de vet inte riktigt hur han mår, men han lever. Hur som helst tänker jag inte ta på mig ansvaret, det är hans dåliga karmas fel, inte mitt!

-          …

-          Jag kanske är Gud..¨

-          Det är möjligt att du var det i onsdags i alla fall.

Richard Prince

Känns mina fingrar likadant på båda sidorna? Ställ dig på tå, och på hälarna. Fint. Nu blundar du, sträck ut armarna åt sidorna och försök att peka på näsan, en arm i taget, sådär ja, fint. Jag vill att du slappnar av i armarna, vi ska testa dina reflexer. Nu dina knän, sätt dig här, lite åt sidan, så, bra, se till att inte nudda golvet, sådär ja, jo det känns förstås lite obehagligt. Fäst blicken rakt fram, på mig alltså, fint. Följ mitt finger med blicken, sådär ja, kan du vicka på tungan också?

Om jag visste bättre skulle jag radera ”otäckt”, men det gör jag inte. Jag antar att jag vill ha kvar inlägget som en påminnelse om hur absurt livet är och att man uppenbarligen inte behöver gå franska leden för att känna tacksamhet. Det räcker att smashas in i vägräcket längs E4:an.


Less is more.

Jag kan omöjligen formulera mig eller fullfölja en tankegång idag, istället har jag bedövat mig själv med Jane Austen-filmatiseringar. Efter nio timmars självterapi framför teven kan jag inte påstå att jag är återställd men däremot glad över att varken ha sett några bilar eller mörka granskogar. Inget gör mig lugnare än postdiligenser, öppna landskap och lyckliga slut.