warsaw

"Han grät aldrig, inte ens i sina drömmar, eftersom ett stålsatt hjärta var stolthetens kännetecken. Ett stort järnankare, som motstod havets frätning och visade förakt för musslor och ostron som hemsöker skeppsskroven, sjunker blankt och likgiltigt genom högar av trasigt glas, tandlösa kammar, kapsyler och preventivmedel ner i gyttjan på hamnens botten – det var så han helst ville tänka sig sitt hjärta. En dag skulle han låta tatuera ett ankare på bröstet.”

-Yukio Mishima

”Med alla de sinnen som inte behöver nyttjas vid diktandet håller han öronen öppna för telefonen som utan ansträngning ska föra Sophie till hans hem. Om man frågar om han väntade på något säger han nej, vad skulle jag vänta på, men i själva verket väntar han på den där älskade rösten. Som bara tillfälligtvis hör av sig. För sin prestiges skull får man inte ta första steget. Varför kommer inte rösten på etervågor till honom utan bara den idiotiska önskekonserten i radion där idiotiska människor kommer med ännu mer idiotiska hälsningar till fåniga födelsedagar och namnsdagar. Det hade varit bättre om dessa människor aldrig hade blivit födda, det spelar ingen roll om de lever eller inte.”

-Elfriede Jelinek

Tvillingsyskonen Rainer Maria och Anna Witkowski utgör den filosofiska kärnan i den heliga fyrenigheten som driver runt på Wiens gator om nätterna och misshandlar dem som råkar komma i deras väg. De gör det egentligen inte för pengarnas skull utan bara för att visa hur meningslöst livet är. I Rainer Marias fall rör det som om viljan att få tillbaka det han förlorade då den katolska tron ersattes av Intet. Anna nöjer med att kunna vända hatet mot vemsomhelst eller vadsomhelst utan att behöva rikta det mot sig själv. Väninnan Sophie finner inget värt att hata. Vilket övertag.

Framförallt är Rainer Maria och Anna oemotståndligt självrättfärdigande, arroganta och olyckliga. Med Sartres, Camus och de Sades hjälp försöker de övertyga sig själva om den totala avsaknaden av värden och att ingenting är viktigt eller angår dem. Inte för att de lyckas särskilt bra med det, men de försöker i alla fall. Till råga på allt hänger de på café Hawelka, vilket jag inte kan göra annat än älska dem för. Ett-noll till Elfriede Jelineks De utestängda.

X. Det var inte min idé.

X2. Menar du att det var mitt fel?

X. Vems fel skulle det annars vara?

(Tystnad)

X2. Allt vore så mycket lättare om du bara kunde försvinna. Jag önskar att du var ett foster jag kunde abortera. Åh, varför måste du finnas till?

X. Jag har ingen annanstans att ta vägen.

X2. Som om det vore orsak nog…

X. Och vad vore tillräckligt i dina ögon?

X2. Var inte fånig.

X. Nå?

X2. Det här var inte MITT fel! Varför ska Du drabba just Mig?

X. Du byter ämne..

X2. Men varför just jag!?

X. Utan mig vore du ensam. Du skulle inte ens ha något att beklaga dig över.

X2. (Utopia…)

X. Du skulle bli en fattig och innehållslös människa. Fylld av tomhet, idel tomhet. Du skulle blottlägga din inre undergångsmekanism utan mig. Du skulle inte längre ha någon att gömma dig bakom. Utan mig vore du tråkig, ingen skulle ta notis om dig. Alla..
X2. Älskar du mig?
X. Det vet du att jag inte gör. Du äcklar mig.

(Tystnad)

X. Vad tänker du på?

X2. Du vet vad jag tänker på.

X. Jag antar det. Ibland känns det orättvist att jag vet så mycket om dig när du inte vet någonting om mig.

X2. Det är för du aldrig berättar något.

X. Jag har inget att berätta. Mina enda minnen är de jag har tillsammans med dig och dem minns du ju lika väl som jag, eller hur?

X2. Men någonstans måste du ju komma ifrån. Jag menar, innan du kom till mig.

X. Var kom du själv ifrån innan du kom till dina föräldrar?

X2. Från deras dåliga samvete.

X. Det tror du egentligen inte.

X2. Jag är deras dåliga samvete. Deras brustna hjärtan. Deras..

X. Du väljer att vara det!

X2. På samma sätt som jag valt dig?

X. Nej, mig väljer du inte. Mig får du liksom på köpet.

X2. Då kommer jag helt enkelt aldrig bli av med dig.

X. Du kan inte leva utan mig.
X2. Varför är livet så orättvist!?

X. Men jag kan inte leva utan dig heller.

X2. Då finns det bara ett sätt..

X. Det skulle du aldrig tordas!

X2. Ska vi slå vad!?

X. Det kan väll inte vara nödvändigt? Jag vet att du har varit skräckslagen sen den där poeten kom din väg.

X2. Vilken menar du?

X. Han, hädaren, som i sina dikter trotsat Gud och sen, då han drabbats av alla möjliga sjukdomar och ligger inför döden, tigger och ber Gud om förlåtelse, den sista utvägen, efter att läkarkonsten och naturvetenskaperna svikit honom.

X2. Ryssen! Jag kan inte låta bli att hata honom. Han går mig nästan mer på nerverna än vad du gör.

X. Tycker du inte att det är oerhört vackert?

X2. Nej, han är enbart feg..

X. Jag tycker han säger mycket om mänskligheten. Och om dig.

X2. Varför gör du så där mot mig?

X. Du måste lära dig att hantera mig bättre. Innan du lärt dig det kommer du aldrig kunna hantera något annat. Vare sig dig själv eller..

X2. ELLER så slutar jag helt enkelt att lyssna på dig! Tre..

X. Nu är du barnslig!

X2. Två..

X. Jag tror det först jag s-..

X2. ETT!

X. ….

Huvudvärken säger mig att jag har överdoserat människor. Den behöver bara belägra sig vid tinningarna för att få mig övertygad och redo att ge upp. Vitt flagg hjälper inte vid stunder som denna. Polly Jean tar min hand då huvudvärken intar fortet.
 

"Du kommer och ser mig bland blommor och tavlor, och tror att jag är mystisk, romantisk och allt det andra. Eftersom du själv är mycket oerfaren och mycket känslosam, går du hem och diktar upp en historia om mig, och nu kan du inte skilja mig från den du har inbillat dig att jag är. Det kallar du antagligen förälskelse; i själva verket är det förblindelse. Alla romantiska människor är likadana."

- Virginia Woolf

De är skuggan som ständigt är mig hack i häl, de vet vilka bloggar jag följer, för att inte tala om vilka nyhetssidor jag besöker dagligen, de för statistik över mina telefonsamtals längd; antecknar och arkiverar efter nyckelord som mordbrand kallbrand rättvisa, de vet när jag borde studera och när självdisciplinen sviker mig, de är medvetna om våldstendenserna i mina favoritfilmer och är ständigt beredda att vidta så kallade åtgärder.

De gör ingen skillnad på folk och folk, de är lika intresserade av dig som mig, det är dem du passerar i trappuppgången när du hastigt bestämt dig för att bryta upp (för ibland låter de sig ofrivilligt överraskas av ditt väsen), de är grannarna du aldrig mött tidigare; de med likgiltig uppsyn som inte bemödar sig om att säga hej.

anemi, nya löften om att utmana mig själv och bepröva mina principer (för jag inser att de inte är medfödda, tack.), otacksamhet, yukio mishima, förlorade illusioner, insikten att jag föddes under fel del av förra seklet, allt för lite matematik, virginia woolf, vänner vid universitet, spärrade kreditkort, föräldrar som kommer och går, en katt på bättringsvägen, tvivel, naturkatastrofer, äckel över att vara människa, en lördag som närmar sig allt för fort, uppenbar dumhet och filosofi.

Jag skulle egentligen vilja berätta för dig om Thomas Jerome Newton, varför han lämnar sin hemplanet och hur han hamnar i New Mexico med Mary-Lou. Framför allt skulle jag vilja berätta hur mänskligheten bryter ner honom och hur gränslöst vacker han är då han för pistolen till sin mun. Men istället är jag sjuk och låter det svenska språket våldföra sig på mig. Jag kan omöjligen berätta något om vare sig det ena eller det andra. Inget framstår som det är, var eller borde ha varit. Inte heller så som jag eller någon annan upplevde det. Allt tillintetgörs i den påbörjade formuleringen.

http://open.spotify.com/track/3ecpWXQRUu1NzjY8PUv9Z7