Minnesbilder #1
det var den första vakna timmen sedan natten passerat. jag var sömndrucken och ensam. det passade mig utmärkt. min inbyggda berättarröst sa åt mig att gå ner till havet, och jag lydde, bara för att plåga mig själv.
det var precis som jag mindes det. ljuset. dofterna. färgerna. medelhavet var precis som jag hade lämnat det. jag tänkte på françoise sagan. st tropez, snabba bilar och något som gammal kärlek sagt till mig. han hade slutligen fått rätt.
alldeles precis här hör jag någon spela the smiths från ett öppet fönster. there is a light that never goes out. för en stund tvekar jag. ska jag knacka på och säga att jag förstår?
jag går.
byter morrissey mot en annan gud. konstaterar trött att envägskommunikationen inte fungerar för mig. det spelar ingen roll hur mycket de än mässar, hur många ljus och rökelser de än tänder eller hur intensiva bönerna är. jag känner ingenting. bara tomhet. det är något som saknas, men det är inte gud.
Kommentarer
Trackback
