PSYCHO CANDY
nattens outfit: psykos
jag blundade och räknade till tio. när jag öppnade ögonen var de kvar: hundratals identiska ansikten med sjungande läppar riktade mot mig, strålkastare och dansande färger från filmduken bakom oss. det var varken måndag eller tisdag och en varm hand hade dragit upp mig ur massan och fört mig dit. musiken och ljusföroreningarna var bedövande och släckte stjärnhimlen utanför. jag befann mig i ett vakuum; en hjärndöd dimma. det fanns ingenting som kunde få mig att tänka på * eller något annat tills han kastade ut sin sin sailor-hatt i publikhavet, slet sönder sitt vita linne och spelade the funeral.
då var det redan försent.
när han vände sig mot mig och sjöng is to know me all wrong, they were, at every occasion I'll be ready for the funeral svartnade allt. publiken smälte ihop till en flytande massa under mig och jag mindes inte längre var jag var eller vem jag var. det var inte viktigt längre. det fanns bara en plats jag ville vara på och det var inte där. jag återfick fattningen då jag kände en hand mot min axel. det var han. sa att han såg att jag tänkte på någon och frågade vem, sa att jag borde glömma, om bara så för en enda natt.
men jag ville inte glömma.
kunde inte.
tänkte på saker * sagt
dofter
trädgårdar
hur snabbt allt kan förändras
och att * aldrig väckte mig på morgonen.
så jag kysste honom artigt till avsked: en gång på vardera kind, kastade ett til death do us apart, right?, skrattade moloket, höjde glaset till salut och försvann i folkvimlet - och ut i morgondimman.
//////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////////
jag kommer aldrig förstå
eller vilja närma mig
det han talade om.
hans hand kring min handled -
tusen knivar
där vener och artärer möts
det enda som talade mitt språk den natten var gamla byggnader och * i motljus.
