en parentes.
är det inte ironiskt? en vecka efter att jag hade bestämt mig för att sluta fly var jag på väg till flygplatsen igen. jag vet inte hur man gör. hur man stannar. varje gång det inte finns några ursäkter. de gånger då jag varken kan ursäkta * för mig själv eller andra. då måste jag. mina fantasifoster vill tro att det hjälper, men det gör det inte. jag fick näsblod då * kom på tals, trots att jag var flera tusen mil bort. jag är precis som kafka, viskade jag genom mörkret, olycklig och med blod i snusnäsduken. hon bad mig att sluta. sa att det inte var så farligt. att jag och kafka inte riktigt var samma sak. nej, han vågade ju till skillnad från mig posta sina brev till milena.
oj, hoppas det inte var/är så illa som det låter.
det var i första hand komiskt. von knorring kan bära vittne! i framtiden kommer jag skratta åt mig själv och den här eran. det är en betryggande tanke. xx
