xXxXxxxXXxxXXxxxXXXXXxxx
det var torsdag; dan före doppardan och jag tänkte på min natur. tidigare har jag aldrig trott på den: naturen. det mänskliga. jag tror fortfarande inte. inte fullt ut i alla fall, men ibland kan jag inte låta bli att gömma mina svagheter bakom den; naturen. ni vet, dra en svart slöja av det-är-mänskligt-att-fela över tvivelaktigt beteende, födelsemärken och mjölkvit hud. ett slags pansar av nedärvda misstag, lager på lager av generationers personliga tillkortakommanden. istället för att säga det var jag låter jag den mänskliga naturen ta skulden. kan hända att jag är feg. kan hända att jag inte tror längre. kan hända att jag har en ny religion. kan hända att jag aldrig haft någon. kan hända att jag finner välbehag i att offra mig själv i varje handling. jag kan omöjligen se något jag bortom processen. allt är förändring. det är bara minnena som kommer tillbaka.
(ibland kan jag inte sluta tänka på oljetanken erika som förstörde delar av den franska kusten 1999)
egentligen hade jag tänkt skriva något om julen. hur den luktar. smakar. känns. hur jag vaknade till lejonkungen på näsblodshög volym och förbannade grannen. somnade om. vaknade igen till fina jazziga julsånger och något han sa som försvann in i ingenmansland. hur ljuset trängde sig in i mina sömndruckna ögon och hur sidsjön låg bländande vit utanför fönstret. julgranens söta doft och hur hon matade fåglarna som aldrig kom. jag skulle vilja skriva något om hur våra ögon tårades av patrick wolf och hans förmåga att omringa just det som hade fått oss att ligga vakna och viska fram till vargtimmen eller om hur vi log när billy elliot argsint smattrade med klackarna mot arbetarförorten. framförallt hade jag önskat att jag hade skrivit något upprört angående att fanny och alexander uteblir på svt i år och kastat ur mig ett god jul trots allt, men det blir det inget av.
