ingenstans
jag minns inte hur vi kommer in på det. plötsligt frågar han mig hur mycket av det jag skriver är fiktion. överdrifter är det ord han väljer. jag frågar honom vad han menar. han svarar flyktigt, säger att han inte riktigt vet, att han bara var nyfiken. jag förklarar att jag skriver om det jag minns, för jag har väl aldrig överdrivit något jag skrivit om dig?
(jag tror det handlar om att kasta sig tillbaka till händelsernas mitt. absorbera akten. låta allt bortom luckras upp i konturerna och falla in i den omgivande dimman. det handlar om att vara den enda som inte upplöses, den som stannar kvar, den som känner. jag vill vara den som minns strimman av havsvatten; hur det kändes då den först sökte sig mellan våra tår och hur den lämnade salta spår på hans läppar. jag vill vara den som inte bryr sig om att resten av världen gömmer sig för mina ögon och faller i glömska. för mina ögon och öron finns den inte. ingenstans. den är förintad, borta utan att ens ha lämnat en sista hälsning efter sig. det handlar om att ge sig hän.)
