warsaw

- Känner inte du också dig rädd för att folk ska tycka att du är världens psyko?

- Jo, det är klart..

- Jag undrar när jag blev Woody Allen..

- När?

- Ja, eller hur det kunde hända.

- Jag tror det har att göra med böckerna du läser.

- Menar du det?

- Ja, jag kände att jag förstod dig bättre efter att ha sett uppsättningen av Anna Karenina i påskas. Det var först då jag förstod hur det är att gå genom världen och känna så mycket. Jag kände igen gesterna, replikerna och deras synsätt. Framförallt älskade jag hur Anna alltid bär med sig en flaska morfin utifall att hon skulle få nog av livet.

- Jag gillar när hon kastar sig ut framför ett tåg och dör.

- Ja, det är något magiskt över det.

han forstar inte ett ord jag sager och viftar till sig min mobil, fragar om jag pratar spanska varpa jag skakar pa huvudet. han suckar och hojer bade musiken och hastigheten in mot stan. medan vi passerar lonely streetlights och revolutionara buskap inristade pa murvaggar tanker jag pa allt jag glomt hemma. tandborste. tandkram. handduk. harborste. (jag skulle kunna fortsatta i evigheter.) nar jag sluter ogonen ar * hos mig igen, fast besluten att gora mig fri fixerar jag blicken rakt framfor mig. skakar bort bilden pa nathinnan.

han slapper av mig vid en huvudgata och pekar mot en trappa som klattrar uppat bland neonljus, salongsberusade hippies, horor och gatukatter, sedan later han handen gora en snabb rorelse at hoger, darpa till vanster, tva fingrar aker upp (eller var det tre?), sedan for han handen till hoger igen innan han mumlar nagot obestambart och stracker upp pekfingret, stanger dorren och kor darifran.

aventyret hade borjat.

det var eftermiddag och jag hade precis börjat klä om då det ringde på dörren. jag ville inte öppna, men jag kände mig övertygad om att det var grannen och att hon ändå visste att jag var där - så jag öppnade ändå, men det var inte hon. istället stod jag iförd en tunika över naken hud framför två missionärer. de frågade mig om jag var redo att möta Gud men jag tvekade, sa inte idag, men kanske en annan gång och försökte stänga dörren. det hjälpte inte. de kastade en nyfiken blick på sugmärket han hade lämnat efter sig på min hals, som numera skiftade i svart och blått, och berättade med eftertryck att Gud älskar alla sina barn, urskillningslöst, och att den som söker förlåtelse ska få den. de fick mig att minnas mitt gamla jag som svärmade för katolicismen, mystiken och upprepade det Sebastian Flyte sa som ett inre mantra:

I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner. I'm not a hedonist, I'm a sinner.

drömmarna om pilgrimsleder kom tillbaka till mig som gamla vänner och fick mig att ge dem mitt nummer. jag antar att en del av mig var nyfiken på om de skulle kunna få mig att känna det jag kände den där soliga förmiddagen i Bergen som jag sedan tvivlat på hundra gånger om sedan dess eller den där fascinationen och förundran som Graham Greenes Slutet på historien väckte i mig. ni vet, känslan av att det är själva avsaknaden av mysterium som gör att livet känns tomt ibland. å andra sidan är det bara svar de kan erbjuda mig, när jag i själva verket är intresserad av färden; sökandet efter mening som i sig själv blir till en strävan efter att frigöra sig från sina mål och istället bara vara mottaglig; för livet självt kanske.

när han först talar till mig har vi precis lämnat flygplatsen i Zürich. han ställer frågor om Stockholm och berättar att han har bestämt sig för att flytta dit. Paris, Berlin, Athen, London, Moskva och New York - inget kändes rätt längre. det var som att städerna krympte honom. svalde honom hel. han berättar om tiden i New York; professuren vid Colombia, hur hans fru valde att flytta till Lesbos och söndagsfrukostarna med Wim Wenders och andra regissörer jag aldrig hört namnet på. "framtiden finns i dokumentärfilmen. konsten skyndar inte" säger han och jag förstår. "konsten uppkom aldrig, den var alltid där." säger jag och han nickar.

han frågar om jag känner till Jean-Luc Godard. jag avgudar honom, svarar jag varpå han berättar om sitt nya filmprojekt, säger att han vill fånga min generation och förstå varför vi förlorat hoppet. han vill att jag ska förklara men orden räcker inte riktigt till. det blir en lång historia om desillusioner, förlorade idéer och maktlöshet, Marcuse, Goldman och Sartre. han ger mig en allvarlig blick och säger att världen står inför sin epilog om inte den unga generationen väljer att skapa nya idéer och övervinna maktlösheten jag precis beskrivit.

"alla tampas med samma maktlöshet som du, det får du aldrig glömma. Wim brukar alltid säga att om det inte finns någon handling, så är det upp till var och en att skapa den. allt annat är oförlåtligt."

han är en obotlig revolutionsromantiker, precis som jag. spiller utopier, minnen från Paris 68 och filosofier utan hejd, avhandlar den sexuella frigörelsens för- respektive nackdelar och frågar mig vad jag studerar. "eller nej, låt mig gissa istället.. något humanistiskt; konst eller kanske litteratur?" varpå jag skrattar och nickar.

efter två timmar och fem minuter har vi avhandlat rotlöshet, invecklade kärlekshistorier och konstens inneboende revolutionära kraft. han säger att det var länge sedan han kunde tala så förtroligt med någon varpå jag säger "att vara främlingar hjälper". strax innan flygplanet landar räcker han mig sitt visitkort och ber mig att ringa honom om jag någonsin behöver en vän eller ett faderligt råd. innan han visste ordet av det hade han blivit min nya ICE.