warsaw

paris drabbar mig som en sjukdom. jag yrar och skulle inte kunna vrida mig ur dess grepp även om jag så hade velat. vi skickar litervis med dikt från ett postkontor i utkanten av stan och spelar piano för britter och en ensam japan. vi letar efter kvinnan som aldrig är där och mina ögon flimrar av någon slags feber, eller är det sentimentalitet?