warsaw

mina händer skälver fortfarande av kylan. stockholm är en stor och bländande vacker isvak. snön faller som dun och i ett av fönstren längs birger jarlsgatan värmer sig en gråspräcklig katt vid en intetsägande designerlampa. någon annan hade kanske beskrivit nattens scenografi som något hämtat ur en julkalender, men inte jag och jag misstar mig inte. inte en själ syns till ute när jag skyndar genom sibirien, inte en enda skuggfigur, och det är inte förrän vid den gamla banhallen som tystnaden bryts av ett uråldrigt vrålande. maskinskrin fyller luften och det svaga gula skenet från gatubelysningen penetreras av saftblandare och strålkastare. huggtänder trycks ner mot asfalten och konfrontationen ekar mellan de likriktade byggnaderna i sand- och äggskalsnyanser. det vilar något dystopiskt över det hela och jag får känslan av att befinna mig mitt i andehämtningen mellan två stora slag.  ett slags världarnas krig. inte en endaste del av mig vill dröja kvar vid oljudet och jag skyndar vidare längs Tegnérgatan, tar till vänster på Drottninggatan och ser att det lyser i ett av Strindbergs fönster. på något sätt känns det tröstande. som att Strindberg och jag är de enda som är vakna bortsett från kommunens stridsfordon och att han på något konstigt vis förstår mig. han av alla.