När Salikons rosor vissnar, då är jag död.

Jag vill skriva en roman om en sjuttonåring med smala ben som sitter på hustak om nätterna, älskar till Billie Holiday och skriver självutlämnande brev till sina döda föräldrar. Hon skulle heta Edith, eller kanske Madelene, och ha axellångt hår som fläktar så där förföriskt i vinden när hon drar förbi på en cykel i Paris, Rio eller Berlin. Där skulle hon omge sig med nya ord och platser, och träffa så många människor att de till slut blev henne helt likgiltiga. Hon skulle alltid längta bort, men aldrig hem, och varje gång hon upplevde något som påminde om lycka skulle hon boka en tågbiljett som tog henne långt därifrån.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0